Bästa Malin låande ut sin fina Fiven idag så jag fick rida ett dressyrpass för Agneta. Tur var väl det, för oj vad jag saknat ett riktigt träningspass sen Halo började vilan.

Agneta bjöd på ett tufft, utvecklande och roligt pass som verkligen kändes toppen!  Och jag bara älskar att få sitta på andras hästar, inte minst Fiven (e.Hamilton-Irco Mena) som är en riktigt fin valack med trevlig gång och härlig attityd. Jag har sagt det förr, han är en riktig pärla!

Hade jag haft oändligt med pengar så tiden fanns (alltså så jag inte behövde jobba så mycket), då hade jag ridit hästar hela dagarna. Jag skulle aldrig tröttna! Och jag tror Agneta skulle få stå i mitten typ halva tiden.   Men en dag så kanske jag kommer dit också, rida hästar hela dagarna ska banne mej bli mitt jobb en dag!

På eftermiddagen åkte jag och Daniel upp för att handla mat inför veckan och svängde inom ridskolan påvägen för att hinna se slutet av ridlektionen för nybörjarna. Mina brorsdöttrar gjorde nämligen sin första ridlektion idag och jag anar att det kommer bli många fler. De skrattade så de kiknade när de travade runt! Och gissa vem som stod i mitten, joo, Agneta såklart. Så nu har hon snart hela ryttarskaran Blom i sin träning. Och brorsan, ja han kanske inte kommer undan den där vita söta ponnyn ändå...   

//Maria

Kvällarna med "I Huvudet på Gunde Svan" är fantastiska! Jag och Daniel har sett i pricip allihopa.
 Missat dom?  skynda in på Play och kika, de är suveräna!

De här människorna som man får följa är stora, framgångsrika och envetna idrottsikoner som kommit att bli legender. Gunde, som själv är en av de absolut härligaste och folkkäraste idrottsmän Sverige haft, gör en fantastik insats i programmet och bjuder både på sej själv och tillsammans med de andra stjärnorna lindar de in stora prestationerna i massor med skratt och känslor. Jag ser varje indrottare som en förebild. De visar hur tålamod, styrka, envishet och mod gör dom till nummer ett, och jag kan bara beudra de många medaljer och framgångar de nått, helt på sina egna sätt.

Jag blir själv otroligt inspirerad av deras ord och sätt att beskriva framgångarna på, vilket gör att jag själv blir ännu mer beslutsam om mina egna mål. Jag önskar att jag kunde få träffa en av de här människorna en dag, få fråga hur dom gjorde. Hur dom mötte motgångarna, och hur dom hanterade framgångarna. Hur dom gjorde när ingen såg, när ingen Tv övervakade och ingen kommentator pratade. Tänk att få uppleva deras entusiasm en dag, det skulle nog jag kunna leva på ett helt år och minnas hela livet!

Ikväll har jag tittat när Malin och Fiven tränat för Agneta, så det var dag nummer två med massa motiverande intryck. De gjorde ett kanonpass trots att Fiven visade tydligt i början att han var måttligt sugen på träning en regning Måndagskväll i November. Jag filmade och log de där 45 minuterna. Först lockade Agneta fram leendet med sina kommentarer när Fiven protesterade, sen satt leendet som klistrat när passet blev till ett superpass. De gjorde ett så bra jobb, och jag såg att det stod tre nöjda individer mitt i rudhuset när det var klart. Hon har en riktig pärla Malin!

Min Pärla har fått avmaskningsmedel ikväll efter ett Kollamasken test som visade en högre grad av parasiter. Inte så kul, men det syns inte på henne så veterinären trodde hon inte gått speciellt länge med dem. Jag kollar henne var 6.e månad, men var en månad sen den här gången. Tidigare har hon haft 0 epg.

Det är så skönt att ha riktigt bra koll på henne, och jag tycker de här kollamasken testen är värda varenda krona. Dels avmaskar man inte i blindo, och dels kan man ha en historik över sin häst och veta om de lätt drar på sej parasiter. 

Dessutom tycker jag det är viktigt att mottverka resistens hos parasiterna, och då måste alla hjälpa till.

Alltså, mer Kollamasken test och mer skärpta veterinärer som är benhårda när det gäller att skriva ut preparat!

Här kommer en härlig bild på Malin och Fiven från tidigare ikväll!

Sov gott!

//Maria

Haha, jaaa... så skulle nog Halo behöva gå märkt just nu. Fem dagar har min tös vilat, och det är enligt henne fem långa, tråkiga och onödiga dagar. Det är tur hon är så snäll och lugn i stallet, för när vi lättade på trycket i ridhuset under kvällen bubblade det över ordentligt!

Efter en promenad till ridskolan och en kvart i linan så släppte jag henne lös. Och jag har ALDRIG sett en häst avverka 60m på så få språng, med så mycket luft i. Snacka om att min puls ökade märkbart första varven inna hon lugnade sej och började söka kontakt med mej för att leka istället. Hon visade glatt sin talang för både bockning och galoppombyten. Hon frustade nöjt när hon även fick fart på mej, och efter ett litet tag var jag  ganska trött efter att ha lekt med henne.

Vi jobbade lite löslongering i lugnare trav  och gjorde några övningar innan vi la på täcket och gick tillbaka till stallet. Jag ska inte påstå att hon gick lugnare, men betydligt nöjdare än igår!

Hon är underbar min lilla Halo.

Nu får vi se om hon står ut med ännu några veckors vilande. För henens skull vore det väldigt bra, hon behöver både återhämtningen efter allt hon lärt sej och vila sin kropp lite. Jag tycker det är väldigt viktigt att låta hästarna, speciellt de unga, få vila emellanåt och ta in intrycken. Så jag får fortsätta underhålla henne så gott jag kan med annat så länge.

//Maria

När dagen är till ända och känslan är sådär underbart bra, man är glad och nöjd och supertaggad, då är det underbart att vara hästägare!

I morse var jag och Malin i stallet hos alla 14 travhästarna strax innan sex. Vi fodrade och tog ut dom innan vi åkte till Halo och fodrade, packade det sista och lastade. Mamma kom strax efter sju och vi började rulla iväg mot Karlstad. Resan gick snabbt och fint så när vi kom fram fick Halo äta i lugn och ro medan vi åt frukost och kikade runt lite. Jag kollade hur tävlingsbanan och framrdningen såg ut, konstaterade att framridningen var ganska trång i tältet, men tävlingsbanan såg trevlig ut. Jag brukar alltid vara i god tid på plats. Vill låta hästen äta lite samtidigt som jag kan få i mej lite mat, kolla av platsen och visa papper. Sen går jag gärna lite extra innan jag sitter upp, speciellt med en ung häst.

Det är nästan 5 år sedan jag var iväg och tävlade med min egen häst, så oavsett hur resultatet blivit hade dagen varit underbar!
 2010 var jag ute med ponnyn på några nationella/regionala tävlingar, sedan har det bara varit test, kvalité och några lokala tävlingar med andra hästar som jag tränat periodvis.

Det hela började väl inte så bra, vi gick bort till tältet för att sitta upp inne, tänkte att det var bäst när det var många hästar i omlopp. Ca 75 starter under dagen. Ingången var trång och precis när vi går in tar kortsidan vind, vilket gör att Halo hoppar till och sedan dansar i passage runt mej varv på varv. För att visa hänsyn till de andra och inte förstöra för de som skulle in på banan gick vi ut och lugnade ned henne. Efter några minuter gick vi in igen, den här gången uppsuttet, och jag kunde ganska snabbt få henne att slapnna av och jobba. Hon var såklart lite extra pigg, men det hade jag räknat med!

Allt kändes riktigt bra. Det jag varit rädd för att hon skulle göra när hon blev pigg var att bli het, stark och försöka gå upp i en hög form och knäppa av i nacken. Hon blev visserligen lite stark i mellanåt, men gick fram mot bettet och jag kunde driva henne till ridning. Det gjorde mej väldigt glad! Vi har strävat efter att kunna rida igenom även de situtationerna och på framridningen fick jag kvittot att vi tagit ett jättekliv mot just det!

Inne på banan kikade hon lite i hörnen och var lite svår att hålla ut mot staketet stundtals, hon blev lite rak när hon spände upp sej. Men mellan där var hon duktig, lydig och gav en jätte fin känla. Och jag hade henne mellan hjälperna även när hon blev lite pigg!  Vi fick några riktigt stora missar, dels två riktigt dåliga hörnpasseringar där hon sög ut mot staketet helt och blev väldigt rak, en taktmiss i travökningen, ett omslag i ena galoppökningen som kom av att hon blev lite stakt och jag inte orkade hålla ihop henne i övergången, samt en fattning som blev lite brå. Men i det stora hela väldigt jämn och lydig så jag är fantastiskt nöjd! Det hela slutade på drygt 65% vilket känns väldigt okey som första start på bortaplan med en lite energisk och pigg dam. När jag satt av kom glädjetårarna, MIN Halo skötte sej så fint och det var SÅÅ roligt att äntligen få tävla med sin egen häst igen. I den sekunden kändes en liten LB på lokal nivå så stor och så rolig!

Det var 32 starter i klassen och vi gick ut som nummer 2, vi låg länge som 4.a och ännu längre som placerade. När vi blev nedpetade till 5.e platsen bestämde jag mej för att jag ville åka hem. Hon hade varit så duktig så hon skulle inte behöva stå på transporten och vänta flera timmar. Jag pratade med överdomaren och vi gav oss iväg. Totalt slutade vi på 13.e plats, 4 hästar utanför placering.

Jätte nöjd!

Dessutom hade jag världens bästa stöd hela dagen. Malin var som alltid underbar och ställde upp och stöttade, mamma var med och Agneta tog sej tid till att kika på framridningen och äta lunch med oss efteråt. Daniel var visserligen kvar hemma, men gav många fina ord och lyckoönskningar över telefonen. Det är inte konstigt allt blir så himla kul! :D

Halo har fått flera extra äpplen och massor med pussar. Nu gissar jag hon sover riktigt gott!  Nu väntar några dagar med skritturer och promenader, sedan är det vila 3-5 veckor som gäller. Lite beroende på hur uttråkad hon blir.  Under den tiden kommer jag uppdatera lite mer sällan eftersom det blir lite lugnare på hästfronten, men borta blir jag inte!    

//Maria

Idag har det varit en hektiskt dag. Jag behövde hoppa in på jobbet (typiskt dagen innan tävling), så morgonen bestod av först stalljour och mockning i travstallet med Malin, sen vidare för att ta ut Halo på en liten tur för att stämma av inför i morgon. Smörja, packa och planera för morgondagen samtidigt som jag behövde köra upp transporten som satt fast i leran efter en veckas regn. Volvon fixade det, som tur var!  Insåg att min kontakt på bilen var fel och trodde där och då att det var kört, men fick hjälp och behövde inte klia mej speciellt länge i huvudet innan en adapter satt på.

Hann dessutom fläta Halo innan jobbet, eftersom jag skulle iväg och ta in alla unghästarna vid 17 innan jag kunde åka tillbaka till henne och göra resten.

Bestämde mej på kvällen för att det räckte med att bada benen och ryckta henne ordentligt, så vi myste någon timme med pyssel.

Fikade med svärfar och Agneta under kvällen. lagade lite sen middag med Daniel och stupade i säng... Jag säger då det, Lördagar är förjäkla underbara!

Puuuh!

I morgon ska vi rida så det ryker, eller förhoppningsvis bara så det dammar lite. Ska bli väldigt roligt, och Halo ser nog fram emot en liten resa lika mycket som jag gör.

//Maria

Halo fick en promenad och vila i hagen idag, jag för min del har jobbat men var ganska trött när jag väl stängde butiken. Pysslade lite i stallet och åkte hem, med aningen mindre energi än igår.

Dock är jag på bättringsvägen och det är underbart!

Jag smyger in på Equipe och kikar då och då efter helgens startlistor, inser att det närmar sej fort och kan erkänna en viss... skräckblanadad förtjusning. Nervös är jag inte, tävlingsnerver är jag som tur är född med och har nog tränat upp också. Eller, jo, jag kan bli lite nervös. Men inte för själva ritten, utan mer lite prestationsångest över min egen del i det hela.

Målen för Halo hader jag klara och tydliga långt innan jag anmälde. Jag vill sitta på en lydig och följsam häst som lyssnar även om hon skvätter, kikar, spänner sej eller blir het. Om poängen blir urusla har ingen betydelse just nu, det kommer sen! MEN, jag är tävlingsmänniska hela vägen och även om jag inte tävlar om resultat tävlar jag mot mej själv. Så den där skräckblandade förtjusningen finns där. Halos första start på bortaplan (borträknat test och riks) och början på det vi ska sträva efter. Det blir spännande hur det än går! Jag fortsätter hålla koll efter startlistor...

Hela dagen har varit rena pyton, inte för att jag är dödssjuk eller tycker synd om mej, utan för att det är såå tråkigt att ligga inne och vila för att man har feber. Kunde jag skulle jag klättrat på väggarna och däremellan sovit.

Ungefär så var det väl också runt 16-tiden när tabletterna äntligen började rå på febern.

Lite energi kom tillbaka och jag höll på att gå åt efter några dagar som varit, enligt mej, allderless för lugna.

För att på något sätt jaga bort känslan av rastlösheten klädde jag på mej alla lager kläder och åkte till Halo.
 Ute har det blåst halv storm hela dagen, men när jag kom till stallet var det i alla fall uppehåll.

Vi gav oss ut snabbt för att hinna hem innan mörkret. Halo var minst sagt piggelin i blåsvädret, men ändå lydig. En portlåda blåste upp precis framför henne så hon skvatt, men höll sej på jorden och vi kunde fortsätta utan konstigheter. Det blev en ganska lång skrittur. Jag ville vara försiktig så jag inte blev sämre igen, och Halo var så laddad så hon fick helt enkelt finna sej i att vänta.

Nu får man ganska mycket uträttat även i skritt på en tur ute, så hon var följsam och fin hela vägen.

När allt var klart begav jag mej hem igen. Dax att fortsätta kurrera så jag kan jobba i morgon. Jag tycker synd om Daniel annars, jag lär väl bete mej som en ilsken katt om jag ska sitta i soffhörnet någon längre tid.. Mjaau!

//Maria

Ikväll red Agneta Halo och jag satt bredvid invirad i diverse kläder och jackor för att inte frysa.. har jag uttryckt hur lite jag gillar förkylningar?!

Halo var som vanligt pigg och lite väl på i början, Agneta fick be henne vänta ett antal gånger. Men efter ett tag syntes det hur hela Halo slapnnade av, gjorde som hon sa och bara bar sej där. Vilken fin liten häst jag har!

Hon red många övergångar och öppnor, förklarade medan hon red och visade. Verkligen nyttigt att se, lyssna och studera!

Sista minuterna fick jag sitta upp, bara för att känna efter.

Efter att ha krängt av mej alla extra kläder kände jag mej nog 100 kg lättare, minst, och satt upp och red min lilla häst de där få minuterna som kändes betydligt längre.

Hon bara var där, lyssnade och jobbade på hela tiden, ivrig för ny uppgift med följsam. Jag kände på några serpentiner, övergångar och någon ökning innan jag var ganska slut. Men jag kunde sitta av med ett stort leende, nöjd över både mej och Halo. Agneta var också nöjd, och berömde oss.

Så den här riktiga skitdagen slutade väldigt bra, och jag hoppas ha känslan kvar till helgen!

Attsschhhoooo!

//Maria