Direktlänk till inlägg 29 november 2015
Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.
Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Idag fick jag höra att det vänt, om än så lite. Hon är påväg åt rätt håll och veterinärerna har gett dem lite nytt hopp. Tårar har runnit och jag har haft dem i tankarna varenda minut sista dygnen. Vi gav oss iväg till kliniken sent fredag kväll och de 16 långa milen in var fulla av oro, men den gick bra. Den här hästen är en oerhörd kämpe och jag kommer tro på henne hela vägen, det finns ingen gång jag önskat mej en trollstav så mycket som sista dagarna! Så om alla där ute kunde hoppas åt dem, så kanske det hjälper dem lite på vägen
Halo är ett SWB sto född Maj 2010
Bocelli-Amiral
Jag köpte Halo som 2-åring 2012, då oinriden och grön. Det var kärlek vid första ögonkastet!
Vi började vår resa ihop där och då. Halo är en fantastisk häst, vän och tävlingskamrat som alltid har öronen spetsade, oavsett om det är tandläkaren som kommer eller om det är träning på gång.
Hon är den som alltid vill vara i centrum för kel och hon oerhört snäll mot allt levande. Men lika lugn som hon är på marken, lika het kan hon vara i ridningen. Vissa dagar håller vi bara i hatten och försöker hänga med. Skulle Halo själv få bestämma skulle dagen kantas av träningar, pyssel, besök av trevliga hästmänniskor i alla dess former (helst hovlagaren) och bus i hagen.
Halo är en på miljonen och kommer oavsett vad som händer alltid stanna hos mej. Förhopnningsvis kommer vi visa framfötterna på dressyrbanorna, om inte så hinner dom i alla fall se svansen ;)