Vissa dagar när allt bara känns skit kan man fundera på om man har en aning om vad man håller på med.

Nästan 22 år i sadeln (om åka häst när man var bebis räknas) känns som 22 dagar och man vill bara gömma sej.

I kväll var Halo mjuk och fin som vanligt, MEN... hon skulle helt enkelt visa att hon minsann fyllt fem och tänker ta egna beslut, eller något sånt...

Passet började helt okey. Efter en del skrittarbete joggade vi igång och Halo var väldigt pigg. Vi jobbade med volter, skänkelvikningar och övergångar för att få oss tillsammans och för att hon skulle bromsa upp lite. Första galoppfattningarna gick också hyffsat, hon piskade lite i svansen åt mej när jag bad henne jobba men inget mer.

Men så exploderade det och hon började bocka, sen smet hon ut åt sidorna, backade och vägrade gå fram till bettet. Ju mer ja drev, ju mer satte hon sej emot och bara försökte smita undan med endera hög fart eller åt sidan i någon form av dans. Jag kände mej hopplös!

Man tycker man gör rätt, att man gör allt och kanske egentligen ingenting. Till slut fick jag fram henne till bettet igen och hon gick att lägga ned i en rund och låg form, vi gav oss där. Så kvällens pass kändes ett år tillbaka, när hon trotsade som fyraåring och skulle backa in i sargen och bocka. Man känner sej nästan lite feg, för det kommer till en gräns där man inte gör hur som helst med ett sto.

Halo är aldrig stoig, men ikväll kom det fram lite och det gäller att på något sätt kompromissa om problemet så hon går fram men inte blir ovän med mej. Jag vet vad Halo går för när det gäller att bocka, de få gånger hon verkligen visat det, och det är inget du frivilligt sitter på kan jag tala om ;) 

Men oavsett så kom vi igenom det idag, men passet kändes skit och jag är otroligt glad att Agneta ska stå med oss för morgondagens pass. Halo var i alla fall glad när vi väl gav oss, öronen rakt fram, som vanligt alltså. Dom kan vara hopplösa, men femårs trotsen ska väl komma den också. Vi hoppas den är kort! 

//Maria 

Här kommer lite vinterbilder som Daniel har tagit på mitt busfrö och mej. Vi fann lite broms ibland så vi fastande, mellan det bjöd hon på några bocksprång och lite bus.

För övrigt har veckan gått i joggpass ute och några tömmkörningspass i ridhuset som varit riktigt, riktigt bra med en kanonarbete i galoppen! Synd det är så svårt attt tömmköra och fota samtidigt ;)

Under kvällen blev det ett pass i ridhuset, äntligen!!

Jag och Halo fick sällskap av Hanna på Lady, våra sessor som sprudlar av energi <3

Halo fick jobba igenom i låg form i alla gångarter och kändes jätte fin! 

Hon var väldigt pigg så vi fick lägga in en del övergångar och lite sidförflyttningar. Vi gav oss utan några större anstägningar och Halo var jätte mjuk och fin.

Nu är det dags att börja planera både veckans upplägg men också tävlingarna framåt våren och träningarna dit.

Januari är en ganska tråkig månad enligt mej. Jul och nyår är över och vintern kan lika gärna bli vår för min del, istället brukar det envisas med att bli mer snö, extra kallt och däremellan tina och bli is.

Neeej, vintern är inte min grej.

Men ju närmare februari vi kommer, dessto närmare kommer våren.

Och jag blir glad bara av att tänka på en varm vårsol, tinade vägar och fågelkvitter. Och det bästa, ljusare och längre dagar! Så nu när vi är på rätt sida av vintern är det bara att bita ihop och se framåt, allt underbart ligger ju framför en i Januari!

Vi håller ut!

//Maria

Idag har Ulrika varit hos Halo efter en vecka med mestadels promenader och lite tömmkörning. Halo har sett fin ut och igår satt jag upp och gjorde ett litet och lätt pass i ridhuset för att känna lite på henne innan besöket. Jag ville kolla hur hon kändes efter en vecka med promenaderna samtidigt som det är lättare att förklara för Ulrika vart jag tror problemet sitter om jag har ett ridpass tillhands.

Hon var inte alls sådär spänd och konstig igår, det var väldigt skönt för magkänslan! Hon var inte heller så oliksidig, men lite kände jag av det.

Ulrika gick igenom henne och fann en liten spänning i slutet av ryggen, bakom sadeln. Den var enkel att jobba bort och efter lite laser så var Halo mer än nöjd. Jag är så himla glad för att det inte var något mer, och samtidigt är det väldigt skönt att hon talar om så tydligt när något inte stämmer. Så nu är vi förhoppningsvis på banan igen! 

Jag är väldigt tacksam för de duktiga människorna som finns runt oss, Ulrika ryckte ut så snabbt det bara gick efter julhelgerna och det är vi så tacksamma för.   Nu kör vi, välkommen år 2015!!!

//Maria

Under förmiddagen har jag och Daniel varit i Arvika och träffat min morbror och hans familj som är hemma och hälsar på hos mormor. Det är alltid så mysigt och trevligt, så klockan gick fort.

Under kvällen gick jag och Halo till ridhuset. Snö, måne och minus 14 grader. Himla mysigt!

Vi värmde upp lite i linan så jag kunde se hur hon rörde sej och kändes, sen jobbade vi med lite löslongering  och flyttade undan åt oliak håll.

Hon är väldigt följsam och tycker det är riktigt kul att jobba löst såhär. Tyvärr blir det ju allt för sällan, men det är perfekt att passa på när man inte kan rida.

Vi sprang ikapp några gånger och hon är för lustig. Istället för att springa om mej så håller hon sej i kort galopp eller trav bakom mej och sicksackar för att inte komma om, ungefär som att det roligaste av allt är att jag springer.

Efter en timme gick vi hem, då var i alla fall jag ganska trött. Halo var nöjd och tuggade nöjt i sej kvällshöet efteråt.

Jag laddar upp en liten film där Halo lydigt väntar, och när jag ropar på henne kommer hon snällt över vatttenmattan.

Älskade lilla häst <3

 
  //Maria 

Under förmiddagen har jag känt igenom Halo och ridit ett kort och lösgörande pass. Tyvärr var hon av och till spänd och jag kunde känna en viss skillnad i höger och vänster varv. Halo, som är otroligt mjuk och följsam, brukar alltid vara så liksidig. Jag avbröt passet, skrittade av ett tag och ringde Ulrika. Hon kommer så fort hon kan och tills dess ska Halo hållas varm, gå promenader eller longeras så hon hålls igång. Jag upplever att det jag kände när jag red inte syns alls när jag jobbar i tömm, så det är kanske min vikt som känns.. Kanske har hon en låsning.

Himla tråkigt och jag hoppas bara det är enkelt att åtgärda, min stackars tjej <3

//Maria

Två dagar har vi varit ute på härliga morgonskritturer jag och Halo. Kylan har gjort att vi packat in oss i yllefilt medan vi skrittat, minus 24 grader var inte sådär jätte varmt! Men det har varit fantastiska och vackra mornar med sol, så man får passa på att njuta! Halo har varit pigg och lika glad som alltid, men spänd vilket hon ytterst sällan är. Hon skrittar på fint, men är inte lika genomsläppt i ryggen eller korset och jag upplever att hon har lite svårt att koncentrera sej på vad jag ber om. Öronen givetvis rakt fram, men magkänslan säger att något inte stämmer... jag ska känna hur det känns efter lite lösgörande arbete i trav i morgon, men jag gissar att ett samtal till Ulrika, equperateft, så hon får gå igenom henne inte ligger långt borta. Jag bara hoppas inget ska krångla nu med min sessa, vi vill ju börja komma igång igen!

God fortsättning hörrni!

//Maria