Ja, under morgonen ridpass bara satt det! Halo var sådär mjuk, sammarbetsvillig och fantastiskt lyhörd. Hon praktisk taget dansade fram för mej stundtals. Känslan är obeskrivlig, och såå himla viktig för att streta vidare.

Vi började passet med det vanliga, kände på skritten, lösgjorde lite och joggade fram. Efter hand kunde jag länga ut hennes hals i samma takt, och jobba med tempoväxlingar med hjälp av bara sitsen.

Vi jobbade lite öppnor, in på halva volter och öppnor tillbaka efter nästa långsida. Lite tempoväxlingar mellan, och en extra volt där det hakade fast sej lite. O vollla, där var det!

När hon jobbade sådär fint satte jag mej ned i traven och fortsatte arbetet. Det kändes riktigt bra!

Jag har det lite slitit där just för tillfället. Jag har ändå ridit så många olika hästar, tävlat och tränat så mycket, så jag har varit ganska självsäker i min sits. Jag har känt mej trygg i att jag kan sitta där, göra ett bra jobb med min kropp och vara följsam. Ända tills jag gjorde ett stort misstag!  När jag red in Halo hade jag flera hästar som jag red, och därmed underhöll jag min egen ridning samtidigt som jag jobbade med henne. Men vintern innan Halo blev 3 år hade jag mycket på jobbet och bestämde mej för att lägga all tid på bara Halo. Skönt att kunna fokusera på bara sin egen häst ni vet... Och det var det, men det fick konsekvenser för min egen del.

Jag har ridit och utbildat Halo helt själv, och under den här perioden har jag ju ridit i mycket lätt sits och framför allt ridit lätt mycket. Jag har helt enkelt tappat bort min sits i traven! Och som jag letat för att hitta den, för jag kunde inte ens drömma om att den skulle gömma sej. Inte på det sättet...

Problemet är att när jag rider andra hästar känns det bra, då kan jag till och med vara nöjd med mej själv. Men inte på Halo. Nu har hon ju ett stort och kraftigt steg, men det är ju i det där steget jag ska sitta de kommande 20 åren. Visseligen gott om tid att träna, men jag behöver det NU!  Frustrerande, jobbigt och en törn för självförtroendet.

Men så är det vissa dagar den skymtar tillbaka, även när jag sitter på Halo. Jag vet ju att det är de gånger vi hamnar i rätt balans, hon är avslappnad och jag driver nog som det blir sådär rätt igen. Men gångerna däremellan känns ibland rent ut sagt skit!

Jaja, det kommer med tiden.  Nöjd med passet är jag ändå, och med min fantastiska lilla häst <3

//Maria

Ja mina vänner. Idag blir det inget peppigt, glatt inlägg med stora smile och härliga uttryck. Humöret är sådär, och har varit upp och ned hela dagen. Utan en egentlig anleding. Så inte ens en fräck, super förstålig anleding bjuder jag på.

Vi kan börja med att reda ut en sak. Många i min närhet tror säkert jag är en morgonpigg människa som studsar upp ur sängen (ni som inte läst bloggen alltför noga eller för all del, facebook. Ni har ju redan avslöjat mej). Njaae, sanningen är inte riktigt den, även om jag önskar. Av och till är jag visserligen ganska morgonpigg, men då är jag totalt slut på kvällen istället. Men oftast är jag riktigt seg på morgonen. Snozar 10 gånger, har minst 7 larm ställda och har inga problem att sova till de ljuva signalerna när det börjar ringa 06.00

Hemligheten bakom att jag oftast ändå kommer upp är sambolivet. Han jobbar oftast natt, och kommer hem i precis lagom tid för att väcka mej. Och efter ett antal försök lyckas det! När han inte kommer hem från jobbet så väcker han mej ändå, han hör nämligen till de där lyckligt lottade människorna här i världen som vaknar av första antydan till ringsignal och är klarvaken innan den är tyst. Alltså kan jag reta gallfebern på honom med mina 7 larm och 10 snozningar.  Menmen, smällar man får ta här i livet (ler lite, även om jag faktiskt försöker att inte väcka honom när jag ska upp tidigt.)

När jag kommit upp så vaknar jag i alla fall ganska fort till när jag väl kommit igång och tur är det! Det ska tilläggas att har jag något viktigt planerat eller tävling på schemat, då är jag vaken innan klockan ringer!

Påståendet utrett, så nu kan vi klampa vidare i den här måndan...

I morse var jag sådär hopplöst seg, men fick väckningshjälp av sambon. Upp och iväg till stallet, och ut på en härlig ridtur i solen. Det var verkligen härligt! Halo jobbade på jätte fint, öronen framåt och uppmärksam på allt jag bad om. Lite extra morgonpigg såklart och därmed som vanligt väldigt uppmärksam, men absolut inte spänd. Skönt! Halvvägs in på en skogsväg möttes vi av en brak och fram kom en stor älgtjur springande från ingestans. Halo blev så paff så hon hann inte ens reagera och därmed inte heller utnyttja stunden till lite "bus". Hon blev stående, kikade efter den stora bruna saken med långa ben och frågade nästan "-Jaha, och vad gör jag nu då morsan?". Varpå vi lugnt kunde skritta vidare i morgonsolen. Mestadels av turen gick i ett lugnt travtempo med lite backträningar och skänkelvikningar. Glada och nöjda, en bra del av den här dagen!

9.30 var jag på jobbet som alla andra dagar, och efter morgonstök och öppning började kunderna rinna in. Vid 11-tiden kom en kvinna in och jag hjälpte henne med hundfoder. Kvinnan var envis och skulle pront ha extra av en kampanj, och jag gav till slut med mej för att ge ett trevligt kundbemötande (och för att jag faktiskt inte riktigt kände mej upplagd för diskussionen och förklaringarna som följer om varför kampanjen enbart ges max 1 gång/hshåll). Kunden blev nöjd och köpte hundmaten, samt betalade för EN spånbal. Något gjorde att jag ändå höll ett extra öga på den här kvinnan och jag kunde snabbt konsatera att det var helt riktigt. Hon lastade gladeligen in en extra spånbal (obetalad) och började gå mot förarsidan. Jag går ut, förbereder mej för en mindre trevlig diskussion och påpekar att hon köpt EN spånbal. Kvinnan blir sur, halvt kastar ut den obetalade balen och åker iväg. Slut på diskussionen, ingen skada skedd. MEN... jag blir irriterad över oärliga människor, även om det rör sej om en packad bal med en smulad trädstamm i.

Dagen vardare vidare i ganska högt tempo, och när kvällen kom åkte jag ned till ridskolan där min tränare hade lektioner. Jag hade plockat ihop en liten hink med höstgodis och önskade henne lycka till på Championatet under veckan. Ska bli kul att följa! Det hade varit väldigt kul att själv åka ned med Halo, och få rida där också. Men besultet är väl uttänkt och planerna har sina grunder. Mer om det senare.

Jag kommer hem och möts av nylagad mat, höjdpunkten den dagen. Det var såå uppskattat! 

Humöret fick ett uppsving igen. Efter maten hamnade jag framför datorn och började, eller fortsatte, sökningen på dressyrstövlar och kavajer. Vilka märken, vilka modeller, vart finns dom och vart kan man prova. Det finns ju TUSEN olika modeller, märken och priser. SUCK!  Kul att få hem nytt, men jag hör till dom som tycker det är skittråkigt att prova, jämföra och köpa.

Helst en sort, ett val och klick... hemma!

I det stora hela har dagen faktiskt varit ganska bra, det upptäcker jag ju nu när jag skriver. Men humöret är ändå lite svajande och hade antagligen varit det även om den här kunden inte kommit in. Vissa dagar är ju bara sånna, de ger liksom inte utrymme till att vara perfekta. Dessutom kan man ju inte vara glad jämt, då kanske skrattmusklerna blir utslitna eller man får ont i kinderna. Jag stänger ned datorn, slö tittar lite Tv och somnar ganska snart. I morgon blir det en bra dag!  

//Maria

Det har varit en underbart lugn söndag med bara massor utav småpyssel. Lite sovmorgon, en lång söndagsfruskost och lite städning.

Efter det kunde jag bege mej mot stallet med gott samvete. Det blev en förhållandevis lugn (det blåste så lite småbus bjöd damen på) och avslapnnad tur. Vi tog en lång tur i skogen, travade bort lite överskottsenergi på de mjuka vägarana och gjorde några galoppfattningar påvägen hem. Allt under kontrollerade former ;)  Jag brukat tömmköra eller arbeta ett lösgörande pass dagen efter hon vilat i vanliga fall, just för att hon samlar på sej så mycket energi. Idag var det ju dessutom ganska blåsigt.

Men ridhuset var upptaget, westernkurs hela dagen. Så vi traskade ut istället. Härlig tur i solen var precis vad det var!

Sen följde det vanliga med fix av stall, borstning av tösen och smörjning av grejerna. Något jag faktiskt är väldigt noga med! Jag är rädd om dom och vill kunna använda dom länge, då ska det skötas också.

När jag kom hem skyndade jag och Daniel att göra i ordning lite middag, äta och sen satte jag igång med bullbakning. Varför vet jag inte, en impuls som sällan händer. Men när det händer så blir det ordentligt, så nu är skafferiet fyllt av nybakade kanelbullar och hela lägenheten doftar nybakat. Jag hinner nog äta en till innan ja somnar...

Dessutom har jag redigerat lite bilder, både från igår och från idag. Jag passade på att ta någar bilder på Halo och Linda´s fina Rio  när de busade i hagen. Jag delar med mej av några!

//Maria

Idag har jag haft en helt fantastisk dag tillsammans med Daniel. Vi åkte ned mot Nordens Ark vid 9 tiden på morgonen och var framme strax innan tolv. Sedan gick vi och strosade där i flera timmar och tittade på alla djur. Vi är nere minst en gång om året. Dels är det roligt, avkopplande och bra tillfälle att ta lite kort. Samtidigt stöder de världens utrotade djur och arter, något som jag anser är värt att stöttas på alla sätt. Så det minsta vi kan göra är att besöka dom regelbundet.

Det var sol och närmare 18 grader varmt, men tyvärr riktigt blåsigt. Det gjorde o andra sidan inte så mycket, men man blir lite trött i huvudet efter några timmar.

Vi hade tur och fick se alla djuren, mer eller mindre i rörelse. Oftast är vi nere under sommaren och då brukar de vara ganska slöa när det är så varmt. Idag var de  betydligt piggare. Favoriterna är kattdjuren och vargarna, vackra och kraftiga djur som människan så orätt gett sej på.

Man känner sej ganska maktlös när man ser dehär stora djuren som ligger och njuter av solen i hägn. Vackra är dom, men det är synd de ska behöva vara innanför hägnen för att vara säkra. Människan tar sej stora friheter!

Under eftermiddagen åkte vi iväg och åt. Mätta och belåtna bestämde vi oss för att åka över Halden hem så vi kunde smita inom Strömsta´s stora shoppingcentrum. Jag hade aldrig varit där! 
Och lyckan var ju total när jag insåg att MyOne låg där inne. Ögonen hamnade direkt på ett såå läckert dressyrträns, men eftersom jag blev så osäker om det skulle bli för stort på Halo så bestämde jag mej för att beställa det när jag mätt istället.

Jag provade några kavajer också, men tyvärr hade de bara korta modeller inne +en som bara fanns i förstora storlekar. Typiskt!  

Daniel fyndade några BluRay filmer och sedan började vi rulla hemmåt.

Givetvis åkte vi vägen om stallet påvägen hem och snosade lite på Halo. Daniel gav henne några äpplen, så hon förlät mej nog för dagens dåliga uppmärksamhet. I morgon blir det en skogstur :)

Bilderna är fotade av mej, tyvärr är glas/inhägnader ivägen och avstånden blir långa.

//Maria

Det här är min almenacka (gammal bild sen i januari). Jag är en sånn där virrig människa som måste ha ordning och reda på saker, annars blir det kaos. Almenackan är en viktig del av det. Jag kan nog glömma det mesta som är planerat i framtiden, så jag skriver ned. Jag noterar även dagens träning, ettt bra sätt att komma ihåg.

Något mer som jag använder den till är att finna motivationen de dagar som den är mindre. På bilderna ser ni ju själva att det är Halo. Men de innehåller så mycker mer för min egen del. Framsidan, som jag även lagt till en text på, är en bild på mej och Halo när vi fått ett resultat efter all tid vi lagt ned och kämpat tillsammans. Dessutom kramas hon tillbaka, vilket gör mej glad. 

Bild två är på Halo i hagen, tagen en månad efter bild ett. Den gör mej också glad, för det jag ser är en välmående och lycklig häst som lyssnar efter mej när jag pratar. Den hästen möter mej på precis samma glada sätt varje morgon och kväll. Två vanliga bilder med MASSOR utav inspiration för mej!

Just idag har jag funderat lite extra över det här ämnet. En av anledningarna är kvällens lektion som jag hade för en av tjejerna i stallet. Hon red sitt gotlandsruss. En jätte snäll men viljestark ponny som verkligen kräver att ryttaren både är bestämd och schysst. I början var han lite tittig, lite trippig och ensiv. Efter hand gick det bättre och bättre och den här tjejen är så duktig med sin ponny! Och hon är otroligt envis och bestämmer sej för vad hon verkligen vill. 

Vad är det då som gör att man redan som ung hästtjej är sådär envis, kämpar sej igenom ridpass efter ridpass och går upp tidigt på morgonen för att släppa ut hästar?   I den åldern har man inte gått på massa föreläsningar om motivation, målsättning, prestation och mentala bitar. Ändå gör tjejerna det, jag vet ju själv hur det var.

Någonting hos hästarna har helt klart en dragningskraft som är obeskrivlig men samtidigt väldigt tydlig.

När man sen fortsätter upp i åren, tränar och börjar lägga ut massor med pengar på sin sport. Då kan man fråga sej igen, vad är det som gör att vi gör det?   Det kan nog bara vi ryttare förstå. Och den som ger sej in i leken, den förstår nog ganska snart en hel del av det. Min sambo förstår, för han ser hur mycket jag lägger ned på det.

Men det finns ju sånna där dagar som vi knappt själva förstår. Som motivationen är långt ifrån ambitionen. Hur gör man då?   Jag har några knep för att få till ett bra träningspass ändå. Oftas är det så för mej att jag får tillbaka motivationen i samma stund som jag drar på ridbyxorna. Men ibland är det tuffare än andra dagar. Då brukar jag se genom några gamla träningsfilmer från riktigt bra träningar, försöka mana fram tränarens röst och peppning från sista träningen eller diskutera dagens träning och upplägg med någon annan ryttarkompis.

Ibland hjälper det att se över tävling och träningskalendern, eller helt enkelt knäppa på en repris från en FEI Dressyr.  

För mej är täving viktigt för motivationen. Jag tävlar inte på blodigt allvar och ser bara vinsten som en prestation. Jag kan vara nöjd med en bra framridning och delar ur ett program, speciellt med en unghäst. Däremot är tävlingen viktig i vardagen för mej. Jag måste ha målsättningar. Inte för att rida och älska hästar, men för att orka upp tidiga mornar och ut sena vinterkvällar. Vi är ju alla olika, men många tävlingsryttare tror jag tänker så.

Sen är det ju såklart det där samspelet vi bygger upp och som ger den där segern något extra!

Jag är dessutom exkremt självkritisk och är ofta missnöjd med mej, men nöjd med hästen. Det har visslerligen blivit bättre för det är något som jag jobbat en del på, det där självförtroendet. Men ibland hamnar det i diket igen och då är motivationen extra viktig!

Men oavsett tidpunkt, dag eller månad så brinner jag för den här sporten, som många många andra. Och det är jag lycklig för!  Jag kan ju inte begripa vad man gör med all tid som skulle bli över om man inte hade haft häst, även om det tar lite väl mycket tid ibland. Det är nog som sambon säger "-Det är tur du har häst, annars hade du varit sur och rastlös hela dagarna". LIte ligger det nog i det, man är ju van att alltid göra något ;)

//Maria

Ledig dag, vilket oftast betyder att man har mycket att göra. Oftast massor med ärenden man aldrig hinner med när man arbetar hela dagar, så även idag. Idag var det häst (skräll!;)) som gällde. Under morgonen tömmkörde jag en fin kallblodsvalack som visade fina sidor, en häst jag tror kommer bli en superfin ridhäst för sin ryttare.

Hem för att byta om till varmare kläder och sen iväg för lite ärenden innan jag mellanlandade i ridhuset där Hanna och Lady trimmade lite. Där har vi också en såå fin häst, och det är såå kul att se!! En kexchoklad, en varm kopp choklad och lite prat innan jag fortsatte till Halo.

Vid halv två rullade hästtandläkaren Peter Edesberg in på ridskolans stallbacke. Fem hästar stod på tur för tandkoll och alla skötte sej väldigt fint!

Halo har ett litet litet hakbett, som jag redan visste om sedan tidigare tandkoll av Peter 7 månader tidigare. Glädjande nog verkar det som att det går att få bort det efterhand eftersom det är just så litet, håller tummarna!

Att se Peter arbeta med hästarna är helt otroligt! Hästarna står lugnt och stilla medans han slipar, grejar och lyser i munnen. Lösa, utan något som helst lugnande eller stegar. De verkar nästan gilla det, men jag antar att det är honom de gillar. Förutom en helt otrolig hästhantering så är han noga, duktig och förklarar allt han gör. Svarar på frågor och tar sej tid att disskutera både lösningar och problem som finns. Ska man välja en hästtandläkare finns det bara ett alternatvi för mej, och jag tror många håller med oavsett om man frågar de tvåbenta eller fyrbenta!  

Om 6 månader får jag fortsätta lära mej om hästens mun medan han gör en ny tandkoll, tills dess ska jag underhålla det Peter visade mej idag.

Och bara för att, i morse var det -4 grader och jag har frusit heeela dagen! I morgon bitti blir det nog vinterjackan på för jag avskyr att frysa och gör tyvärr det större delen av vintern. Äsch, den här vintern kanske blir annorlunda! Om inte annat ska jag investera i nya vinterkläder till stallet, många gånger om!
Fördelen är de där härliga passen på stora snötäckta fält en solig vinterdag med -5 grader och sol. Vi fokuserar på det ;)

//Maria & Halo

I morse var planen att rida ut en skogstur innan jobbet, men det blåste halv storm (uatn överdrift!) så jag bestämde mej helt enkelt för att en lugn skogstur kunde vänta en dag. Den hade nog blivit ganska spännande om Halo var minsta lilla överenergisk, och det vinner vi inget på ändå. Kvällen var fullbokad med ridlektion så en extra vilodag i hagen för Halo, och  en extra sovmorgon för mej. Båda ganska nöjda ändå :)

Under kvällen hade jag en dressyrlektion för en tjej och hennes fina ponny. De har tränat för mej ett bra tag nu och de gör  framsteg. Ikväll var det fortsättingen på ett lite jobbigt kapitel, förvänd galopp. Men de kämpade på bra och kunde avsluta med en bra känsla. Himla kul att få följa ett så fint ekipage som utvecklas :)

Nu sitter jag mätt i soffan med katterna. Middagen blev en fisk och currygryta jag snubblade över igår när jag var på jakt efter nya middagsidéer. Riktigt god och varm. Perfekt, för termometern visar +3 grader och väderprognosen innehöll snöflingor och blåa siffror högre upp i Sverige. Brrrrr!

//Maria & Halo

Idag kom hösten på riktigt!  Lätt duggregn, mörkt och lite blåsigt inledde förmiddagen. Jag åkte upp till ridklubben för att kika på klubbhoppningen. Tyvärr hann jag inte se så mycket innan det var dags att fortsätta upp till jobbet, men jag hann i alla fall få se Malin på sin fina Fiven som gjorde två kanonfina rundor. Så kul att se, de kommer bli vassa på banorna :)

En jobbsöndag är ynka 5 timmar för mej, men det tar ända nästan hela dagen eftersom det är från 12 och framåt. Och när ja vred om låset och satte mej i bilen påväg till stallet när arbetsdagen var slut spöregnade det! För att inte tala om hur mycket det blåste.

Jag hade planerat att longera Halo uppe på ridskolan, så vi bet ihop och knallade upp. Halo gick på tvären halva vägen för att undvika regnet, höst!

Det var ridlektioner när vi väl kom upp så jag satte på en lina till för att ha lite mer koll på henne. Jag tycker man ska ta hänsyn till andra i ridhuset, speciellt när det är ridskolebarn med. Och när man har en lite pigg och sprallig unghäst får man anpassa sej! Så vi tog det lite lugnt, gick igenom alla gångarter men jag tog det medvetet lite försiktigt. Utifall att det skulle bli lite bus eftersom hon bara gick i hagen under lördagen. Inget bus blev det, och Halo var avslappnad.

Lördagen blev fatiskt en vilodag lite för både mej och Halo. Jag och Daniel var hos vänner, och tog en tur i svampskogen mitt på dagen. Svampen lös dock med sin frånvaro, så vi får göra ett nytt försök en annan dag. Under kvällen åkte jag upp till stallet tillsammans med Malin. Vi gjorde klart allt och tog in dom, lite mys med varma goa mular och sen bar det av hem. En riktigt god fläskfilégryta (En enkel favorit som absolut ska provas!),film och chips fick avsluta den dagen. Här är en länk till receptet på grytan :)

http://www.recepten.se/recept/limefile.html

//Maria