Känner ni igen er? 

Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen. 

Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året. 

Än är det lite glest med vilka klasser som finns vart, men på ett ungefär vet man ofta vad som komma skall.

Jag har inte säsongens mål riktigt klart för mej, det brukar jag ha. Men eftersom vi varit lite upp och ned i träningsformen och Halo är en känslig dam så måste vi ut och känna av läget lite under våren, samtidigt som jag vill ha jämnare flyt under träningarna. I höstas började flytet i programmen och framför allt känslan infinna sej lite mer. Lagomt till att säsongen var slut.

De första tävlingarna kommer vi mjukstarta med klasser Halo känner igen sej I under våren.

Under mars och april kommer vi försöka starta flera helger och också lite enklare klasser. Där förutsättningarna för avspända ritter utan att hon tänder över är stora. 

Få vi bra känsla där och träningarna känns bra, kommer jag satsa på mer samling under försommaren och ta ett steg upp i klasserna. Skulle Halo däremot fortfarande visa att vi behöver mer tid för att hon ska bli mer fokuserad i programmen så lägger vi nästa steg åt sidan tills vi börjar känna mer stadga. 

För mej just nu är det viktigaste att få Halo att vara jämn och stadig, så jag alltid kan sitta upp och ha en ridbana häst i programmen. 

För er som missat det så är Halo en het dam med mycket energi och power, vilket lätt kan slå över och bli för tunga missar i program. Med tiden tror jag all hennes energi kommer vara till stor fördel, men det är också det som gör att jag i vår väljer att stämma av innan vi lägger ribban. 

Så just nu ser planeringen enkel ut. Mars och April innehåller en hel del tävling i lättare klasser upp till LA, helst stora banor. 

Under sommaren planerar jag två meeting, ett av dem i Hagfors i Juli där det finns klasser oavsett vad som visar sej vara passande i sommar. 

Visar Halo att hon är redo lägger vi upp ribban en nivå och matchar mot 6åringens utbildningsfas. 

För mej är det viktigast att nå målen i framtiden, och Halo är en häst som jag verkligen vill få med mej dit. Skulle det visa sej att vi behöver lite mer tid så kör vi på det och hoppas att vi kan hoppa på tåget lite längre fram. 

Nu kör vi, har kul och rider så det ryker!! 👏 🐴

(Bild tagen i höstas)

Bättre sent än aldrig! 

Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller. 

Risken att skriva in jobbtider på fel datum och ridlektioner på fel veckor ökar drastiskt när teknik ska vara inblandad,  för att inte tala om vad som händer när telefonen hamnar under en broddar häst hov eller i en tinad vattenhink. SLURP så skulle hela månaden vara ett kaos på 3 röda sekunder!! 

Så idag har jag äntligen ordnat upp januarikaoset och konstaterade samtidigt att jag lyckats hålla ordning på både jobb, träningar och nej själv trots det sena inköpet. Bara det är ju otroligt! 

Vad mer då? 

Jo, i och med att ordningen är återställd så har jag kunnat börja studera årets tävlingar mer ingående. Planerna börjar ta form och jag hoppas kunna åka på planerade tävlingar och träningar. Självklart ska ni få ta del av alltihop. Tankarna kring tävlingar och upplägget i vår lovar jag er redan i morgon kväll.

Planerat för morgondagen är ett ridpass och två ridlektioner efter arbetet i morgon  eftermiddag, förhoppningsvis slipper vi undan spöregnet som är utlovat. Det ser tveksam ut med tanke på att kvällens insläpp av hästarna skedde i ett envetet och kallt duggregn, följden blir blåis och tung blötsnö. Så en kväll framför tangentbordet, när jag väl fått av mej blöta stallkläder, lockar i morgon! 

//Maria 

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ändå det är okey, för det har legat runt -20 strecket så gott som varje morgon i flera veckor.

Allt fryser till is, iklusive jag.

Allt är kallt, allt går segt och precis allt längtar efter lite värme.

Hästarna är såklart pigga, kyla och massor med snö är ju helt toppen! Halo har varit så glad så det har varit med skräckblandade känslor vi fattat galopp, ibland exploderar vinterkänslorna så att säga.

Kenzie, vår lilla hund, hon älskar snön men fryser efter bara ett litet tag ute. Inte ens katterna har varit ute de senaste 3 veckorna.

Men oavsett så är det snart Februari, och det börjar närma sej våren. Vilket är så underbart!  Men tiden rinner iväg och just nu känns det som att träningen och planeringen inte alls hållit måttet som jag tänkt.

Halo har som sagt varit superpigg och vi har haft en tung period. Den tog nog fart under den perioden när hagarna var frusna, det var ingen snö och det var svårt för henne att röra sej mellan ridpassen och promenaderna. I ridhuset har hon varit fin, men väldigt taggad eftersom det bara var där hon verkligen kunde göra sej av med energin. Hon har bockat en hel del under en period, och i det här har det varit svårt att arbeta fram bra träning. Som tur var kom ju snön, samtidigt om träningarna för Agneta har gett stora resultat.

Så nu är vi på rätt spår, och Halo har börjat landa lite i träningen igen. 

Igår arbetade hon i linan i djursnön medan jag stod i mitten och snörvlade, förkyld och som sagt, frusen. Idag har hon busat i snön tillsammans med sin hagkompis. Efter det har hon dansat i linorna och var fantastiskt fin och balanserad, och det bästa av allt när det gäller Halo, hon var lydig!

I morgon hoppas jag på att vara lite piggare så vi kan ta ett ridpass igen efter jobbet.

Nedan kommer några bilder från dagens vinterbus med min röda prinsessa.

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra. 

Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Idag fick jag höra att det vänt, om än så lite. Hon är påväg åt rätt håll och veterinärerna har gett dem lite nytt hopp. Tårar har runnit och jag har haft dem i tankarna varenda minut sista dygnen. Vi gav oss iväg till kliniken sent fredag kväll och de 16 långa milen in var fulla av oro, men den gick bra. Den här hästen är en oerhörd kämpe och jag kommer tro på henne hela vägen, det finns ingen gång jag önskat mej en trollstav så mycket som sista dagarna! Så om alla där ute kunde hoppas åt dem, så kanske det hjälper dem lite på vägen   

Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk. 

Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tömmarna med Halo. 

Men så vaknar man av klockan 05.30 idag, drar sömningt på sej kläder och väcker den livlösa hunden som envist försöker övertyga mej om att hon sover och absolut inte ska ut på någon dum promenad..."klockan är ju inte ens 06.00 än morsan!!". 

Lika envis är jag och klänger på henne ett halsband medan jag själv hoppar på ett ben i en stövel. Vi tog oss ut och jag hann inte mer än att sätta foten på vägen förän jag ligger där i en snöplig hög. Räddningen var att jag knappt var vaken, utan styrsel i kroppen reagerade jag nog som en geleklump! Vi kravlade oss upp igen och tog den onödigt tidiga promenaden.

När jag kom från jobbet åkte jag upp till Halo. Noll grader, stundtals spöregn och isbana. Nej, inte ens vi var sugna på passet jag planerat för kvällen. Helt ärligt, jag tänkte inte ens försöka övertala varken mej själv eller min donna till häst att det fanns andra alternativ än mys på stallgången. 

Sugna på en nyhet? 

Jag och Halo kommer flytta till ett nytt stall på söndag. Förhoppningsvis är det sista flytten för någon av oss på ett bra tag. Anlendingen till flytten är helt enkelt att stallet jag fått möjlighet att stå i ligger bara 10 min promenad hemmifrån, dessutom ligger det så nära ridhuset så det tar mej 5 minuter att köra henne in för träning. Alltså kan sånna här regninga dagar tillbringas i ridhuset -jag njuter vid tanken! 

I morgon kör vi ett tömmkörningspass till, samt även på torsdag. På fredag och lördag kommer jag sitta upp för ett pass på banan och ett pass i skogen (om underlaget tillåter). Jag lovar er massor med spännande träningsupplägg, planering och sadeltankar under kommande månad. Det är dags att börja vässa på vinterträningen och hitta formen för att kämpa mot vårens mål.  Hör ni, VÅRENS mål, det är dit vi siktar nu   

//Maria 

Det är November och som alltid har det bjudits på regn och nollgradigt vilket innebär LERA! Men trots allt har oktober varit fantastiskt fint i år med mycket soldagar och även om November lever upp till sitt grå rykte har det varit en och annan fin dag. Här om dagen bestämde sej dock någon vädermakt att det skulle bjudas på lite minusgrader och pang så blev det -7 grader och snö! Inte mej emot, hellre vinter än regn. Nackdelen är ju de hårda vägar som vi tvingas rida på, men om man som jag ändå behöver ridhuset några dagar i veckan för trimm så fungerar det ändå. Och än så länge är ridbanorna och gärderna okey även för lite högre tempon.

Halo har vilat under November, mer eller mindre. Vi har gjort av med lite enegi i linan och på promenader. 

Under den här perioden har hon fått nya skor, haft tandläkaren på besök och varit hos veterinären för vaccination. Snart är det även dags för henne att få lite massage, men vi väntar tills hon är helt igång igen.

Jag tycker det är skönt att få gjort allt ungefär samtidigt när det gäller kontroller och vaccinationer, då kan man också lägga in lite vila. Och för mej är November självklart, det är ju trots allt den absolut mörkaste månaden och tävlingssäsongen börjar som regel ta slut. 

Idag har Halo fått arbeta lite i tömmarna och jag har en liten plan om att arbeta henne i dom ganska mycket i två veckor. Dels som igång sättning och dels för att det i perioder är väldigt bra för ryggmusklerna att arbeta utan ryttare. Halo trivs väldigt bra i arbetet och jag kan iakta henne från marken. Men om några dagar sitter jag upp för en tur, jag blir ju obotligt ridsugen! 

För övrigt, bilden ovan är på våra två katter och vår lilla hund Kenzie. Alla tre var överlyckliga igår när det var snö på gräsmattan och likt tre barn satt de och kikade ut, ivriga att få komma ut i det vita och leka. Jag kan meddela att det var ute knappa kvarten, sen tyckte dom att det var alltför kallt. Lite löjliga med tanke på deras pälsar!    

//Maria 

  Ibland känns det som livet puttrar på i ett och samma tempo, ofta ett lite för högt sådant, som man aldrig riktigt ser ett slut på. Ganska skönt för det mesta, det innebär trygghet och man vet vad man ska göra. Men när det här livet vi bara lever en gång, går från att vara en bekväm vardagstrygghet till en energisugande vardagsstress har något blivit fel. Och hur många känner inte igen sej där?  Allt ska göras och under tiden som vi gör saker kollar vi ständigt på klockan. Om vi dessutom är en galen hästmänniska är vi ju också en obotlig tidsoptimist med allderless för mycket måstegöra. 

Kanske är jag ensam att känna såhär, men det tvivlar jag på. 

För mej är gränsen nådd när de tidiga mornarna i stallet och de tidiga träningspassen, som jag egentligen älskar, börjar kännas tunga. När det känns stressigt att gå med hunden, fast man kanske faktiskt har gott om tid och när jobbet av olika anlendingar har börjat ta för mycket av den glädje och energi det annars inneburit att vistas där. Då är gränsen nådd, och den här gången vågade jag erkänna det! 

För när de man älskar får ut för det, och det man fullkomligt brinner för känns tungt, då är det dags att ta tag i problemet oavsett vad det är. 

Så under hösten har jag och min sambo flyttat till ett större hem med härlig uteplats, för det har jag saknat hela sommrarna. Jag har sagt upp mej från mitt arbete och jag har flyttat Halo närmare mej. Så ja, jag gjorde allt på en och samma gång, tack vare att jag har så fina människor runt mej som bryr sej och stöttar. Och vet ni vad, det är det bästa som jag gjort på så länge! 

Inte för att allt var dåligt innan, utan för att vardagen gick över till stress. Jag planerar alltid mina dagar, går upp tidigt och fyller dom med massor av saker. Ibland lite för mycket, men jag trivs med det!  

Men jag bytte lite vardagsrutiner. Nytt jobb med nya tider, kortare restid till Halo som gör att jag kan lägga dessto mer tid med henne och i slutändan, även mer tid hemma med sambo och djuren.   

Vi har varit iväg och tävlat lite i höst och det har börjat flyta på, underbart! Dessutom har jag och Daniel varit på en härlig utlandssemster med ett helt gäng goda vänner.

Gissa om jag älskar solen! Och gissa om jag saknade att rida! 

Jag har inget nytt liv, det vill jag inte ha för mitt liv är hur underbart som helst, men jag har suddat ut lite vardagsstress. Den behöver man bara i mindre doser! 

Nu ger vi järnet igen!

"Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sej själv"

j                                

Bilderna är tagna av Emelie Emtfelt, Janne Slorafoss, Cassandra Gustafsson och Maria Blom.