Bilderna är tagna av Daniel, dock är de sedan i somras.

Klockan ringde tididgt i morse och jag kände mej sådär härligt förkyld när jag vaknade, men som tur var lättade det lite när jag väl kom igång.
Efter att ha brett en smörgås som jag åt i farten (effektivitet) och sagt både hej, god morgon och hejdå till sambon som jobbar natt och kommer hem lagom till att jag åker, så åkte jag mot stallet. Lika dimmigt idag och inte en tillstymmelse till lite himmel och ljus. Som tur var klarade solen leta sej igenom senare på dagen!

Jag gjorde det vanliga morgonpysslet i stallet och när alla hästar var fodrade och ute så knallade jag och Halo upp till ridhuset för ett pass i tömmarna.

Tömmkörningen började jag med tidigt på henne, först ute i skogen och sedan på ridbanan. Det har redan från början varit ett väldigt bra sätt att  jobba ur Halos överskottsenergi och få henne lösgjord. Hon älskar arbetet i tömmarna, och vet precis vad det handlar om. Så även idag när hon nöjt frustade när hon jobbade på volten.

Jag jobbar Halo ganska ofta i tömm, gärna en gång i veckan. Det är ett bra sätt för oss att stämma av lösgjordheten, få henne att slappna av och arbeta genom kroppen utan några större krav. Eftersom Halo så väl känner till arbetet så behöver jag inte lägga så mycket tid på att rätta till något, hon är där redan från början.

Tömmkörning är verkligen något alla ryttare borde prova och använda sej av på alla typer av hästar. De får en sådan egen balans i sin kropp, och det är ett perfekt sätt att jobba dem utan ryttarens vikt.

Att Halo tömmkörts länge har gett mej väldigt mycket tillbaka, både när jag red in henne och efter hand som ridningen krävt mer och mer balans. Hon känner igen sej, och arbetet blir enkelt redan från start. Absolut värt att prova om du inte redan gjort det! Jag tömmkör alla hästar som jag arbetar med, förbereder för inridning eller utbildar.

När passet var klart busade vi lite, hon fick springa lös i ridhuset ett tag och leka. Hon tror hon är en stor hund! 

Väl tillbaka i stallet och efter det vanliga pysslet fick Halo gå ut i hagen med resterna av frukosthöet och jag åkte vidare till arbetet. Dagen har rullat på medan en och annan glass har slinkit ned med ursäkten att det gjorde gott för min onda hals (jag är väldigt svag för glass, och tyvärr har vi en GB-frys på jobbet). Jag tror dock kvällens varma dusch och sömn kommer göra mer än vad glassen gjorde. Så med det säger jag god natt och kryper ned med våra långhåriga katter.

//Maria & Halo

Tillbakablick när ponnytiden började

Jag har haft turen att dels ha två stöttande och intresserade föräldrar när jag yngre, och dels kunde jag ha mina ponnyer hemma. Mitt intresse för hästar vaknade tidigt, och sen jag var 2 år har jag, utan undantag, knappt varit utan stallet och hästarna en enda dag i mitt nu 22-åriga liv. Jag började som många andra att rida på den där envisa lilla shettisen som slängde av mej var och varannan dag. Och även om jag älskade min shettis, Anja, så blev de där turerna till slut ganska tröttsamma efterhand som jag växte och ställde lite mer krav på henne. När jag fyllde 9 år blev det bestämt att jag skulle få en egen ponny som var lite mer ridbar (och större).

När man är 9 år kanske du tror att det inte spelar så stor roll vilken häst man sätter den här lilla tjejen hos, hon älskar ju alla djur och hästar(!). Men så var inte riktigt fallet. Nu var ju båda mina föräldrar ganska överrens om  hur min ponny skulle vara. En snäll, frisk läromästare som var lite utbildad och trafiksäker. Ganska bra kriterier. Så det var ju bara att börja leta... och leta, och leta, och.... leta lite till.

Vi provred många hästar, och jag minns faktiskt några väldigt väl.

Ett snällt haflingersto som skulle kunna ridas av alla -hon gick över allt och alla, sprang över en plöjd åker och jag fick stopp mot en stallvägg. Vägen dit minns jag också, det var stora djupa skogar som såg ut som rena trollskogen, helt tagen trots att jag red bland stora granar vareviga dag. Snacka om naturbarn!

Ett litet nätt fuxsto som skulle vara gudasnäll och frisk, med lagomt driv och välbildad -hon var jätte snäll, men helt ur kondition både fysiskt och muskulärt, hostade hemskt och därav helt utan livsglöd.

Och så den där äldre valacken på 18 år som var utbildad och trafiksäker, frisk  och snällare än snällast. -MEN, han hostade i varje steg han tog och jag klarade inte att få honom i galopp när jag provred, det gick helt enkelt inte.

Det första i det där MEN var ju hostandet, han kunde lika gärna vara sjuk på riktigt eller lida av kronisk hosta som fakstikt inte gick att få bort. Den andra var ju att en tjej på 9 år som inte orkar få hästen framåt i mer än några tafatta travsteg ofta tycker att det inte är kul, det är tungt och kanske till och med lite tråkigt.

Vi vände hem, ändå ganska nöjda över att ha träffat en snäll läromästare med några MEN.

Det tog en minut, 150 m på grusvägen och ett stopp för att springa bakom närmsta buske innan jag vände mej om till mamma och sa -Det är honom jag vill ha, jag vill ha Klampus och ingen annan ponny! 

Den 1 Maj 2001 hämtade vi hem Klampus. Och efter ett bete och noga valt hö utan damm så var han hostfri i tio år, frisk sånär som  på alla dagar och aldrig ens ömfotad. Vi fick oändligt många minnen ihop, och den dag han fick somna in gjorde han det frisk sånär som den tandlossning han fick som också tog på hans kropp den sista tiden. Vi delade milslånga skogsturer ihop, kurser och små tävlingar. Han lärde mej att rida med de minsta hjälperna, och med tiden blev han en pigg 20 åring som jag red med tanken. Han fick lyssna på timmslånga pratstunder när jag läste läxor, grät över mina små bekymmer eller berättade glada historier. Han lärde mej vad riding var, vad häst innebar och hur kärleken till dem kändes på riktigt. Han är grunden till att jag brinner för hästar. Och det kan låta lite väl djupt kanske, men han finns där varje minut som jag tillbringar i stallet och vart jag än är kan jag framkalla bilden av hans kloka ögon.

Men han var inte den enda hästen undet min ponnytid. Lillbrorsan busiga welsh Bello,ungponnyn Poco, mammas Irish Cob Jameson och mitt arabsto Zieta, pappas islandshäst Dreyri och vackra Tessan, för att nämna några. Sen var det ju Musse, min andra egna ponny som jag fick som 12 åring. Klampus ville och skulle inte tävla, och jag blev mer och mer inbiten i dressyren.

Som partner fick jag då den 7 åriga ponnyn Dragons Music, en welshkorsning som var lika snäll som Klampus, lika pigg som Bello och precis som han själv var, min Musse. Vi tränade, red vilse och tävlade ihop under 7 år. Tillsammans utgjorde han och Klampus någon sorts superliga av ponnyer, för vem kunde ha fått bättre ponnyer än jag?! Ingen i mina ögon!   Musse och jag började på LC i dressyren, men kom tillslut upp i Elitserien, ut på nationella tävlingar och red ponnyderby. Vi delade många vinster tillsammans, och mellan det en hel drös med svett och tårar (klassiskt, jag vet!). Musse följde även med mej efter den tunga dagen Klampus lämande mej. Han var tillsalu under den perioden, men fick stanna hos mej ett bra tag till efteråt eftersom tanken på att mista min andra vän var omöjlig vid den tidpunkten. Han blev med mej till Åmot när jag flyttade ihop med min sambo, och vi fick dela nya vänner och miljöer tillsammans.

Idag bor Musse 7 mil ifrån mej hos världens bästa familj, där jag får träffa honom så ofta jag vill och även rida honom ibland. En liten dröm är att vi ska få förlänga våra redan 7 år ihop, kanske får han tillbringa sina äldre dagar hos oss och mej igen.

Oavsett, så har dessa ponnyer och hästar väckt mitt intresse för en hobby, en sport och en livsstil. Jag nämnde att jag varit i och runt stallet nästan varje dag sedan jag var 2 år, och jag gissar att så kommer det förbli. Jag har tur som har en sambo som insett detta och förstår, eller så hade han lite otur med att kära ned sej i en hopplöst obotlig hästtjej ;)

Jag kan bara konstatera att jag har det väldigt bra, och jag är glad för de minnen en sån här skrivstund väcker.

Nu ska jag krypa till kojs, i morgon ska jag upp och rida min vän som står i stallet och väntar på mej. Även hon har en historia värd att berätta. Men det tar vi en annan dag!

//Maria

Valdag för Sveriges befolkning, kanske en perfekt dag för att starta en ny blogg? Speciellt om man ska fylla sidorna med politik, viktiga frågor och djupa diskussioner. Jodå, det kommer nog det också, det intresserar mej. Men jag tror många känner sej lite mätta på ämnet just nu, om inte så gör i alla fall jag det. Så vi byter ämne...

Min dag började som många andra söndagar, klockan ringde 06.30 Efter några försök drog jag mej upp och hasade i ridkläderna, fortfarande kvar i något mellanting mellan sovande och halvvaken. Efter ett försök till uppvaknande med kallvatten, lite smink och en slarvig uppsatt hästsvans ryckte jag till mej en banan och stack iväg till stallet. Dimmigt och +3, hösten är här! Jag delar stall med ett gäng tjejer. Tillsammans har vi 6 hästar i stallet, precis lagom. Ännu mer lagom är de 5 minuterna i skritt till ridskolans fina anläggning som ligger  efter samma grusväg som stallet, där kan vi snacka om lite vardagslyx när vinterns mörka dagar närmar sej med stormsteg!

I morse var det dags för ett dressyrpass på mitt 4-åriga sto Halo tillsammans med min tränare Agneta.

Bara jag kommit in i stallet, fodrat och börjat göra klart för dagens träningspass försvinner de sista sömniga gäspningana också. Jag har turen, förmånen eller om man ska kalla det lyckan, att varje dag mötas av två röda spetsade öron som förväntasfullt väntar på att få höra om dagens förväntningar. Halo är en sån där häst som älskar allt, och ska man lista favoriterna så hör träningspassen nog till absoluta toppen!   Så när jag satt där i morse och lindade hennes ben så stod hon som vanligt med blicken fäst framåt, öronen spetsade och avslappnat väntade på sin uppgift. Det är inte så konstigt att jag ser fram emot träningspassen varje gång!

Dagen träning för Agneta kändes riktigt bra, vi arbetade med elastisiteten och takten. Halo har lätt för sej, både gångartsmässigt och ridbarhetsmässigt, men hon är en het dam som ibland blir lite för ambitiös. Så arbetet med halvhalter, nyanser och lydnaden  är repitition varje arbetspass. Perfektion! Ett evighetsarbete som vi lägger ned mycket tid på tillsammans med lösgjordheten, och idag kom vi en ny bit på vägen. Halo var nöjd efteråt, och förtjänade sina äpplen som låg och väntade på henne hemma i stallet.

Efterhand kommer jag berätta om min och Halos resa fram till idag, vi har tillbringat två år ihop och hunnit med en hel del. Självklart kommer framtidplanerna också, och massor med bilder. Men vi börjar här.
Nu ska jag kika hur dagens röstning gått hitills, och hålla tummarna för bra resultat för Sveriges del.

//Maria