Tillbakablick när ponnytiden började

Jag har haft turen att dels ha två stöttande och intresserade föräldrar när jag yngre, och dels kunde jag ha mina ponnyer hemma. Mitt intresse för hästar vaknade tidigt, och sen jag var 2 år har jag, utan undantag, knappt varit utan stallet och hästarna en enda dag i mitt nu 22-åriga liv. Jag började som många andra att rida på den där envisa lilla shettisen som slängde av mej var och varannan dag. Och även om jag älskade min shettis, Anja, så blev de där turerna till slut ganska tröttsamma efterhand som jag växte och ställde lite mer krav på henne. När jag fyllde 9 år blev det bestämt att jag skulle få en egen ponny som var lite mer ridbar (och större).

När man är 9 år kanske du tror att det inte spelar så stor roll vilken häst man sätter den här lilla tjejen hos, hon älskar ju alla djur och hästar(!). Men så var inte riktigt fallet. Nu var ju båda mina föräldrar ganska överrens om  hur min ponny skulle vara. En snäll, frisk läromästare som var lite utbildad och trafiksäker. Ganska bra kriterier. Så det var ju bara att börja leta... och leta, och leta, och.... leta lite till.

Vi provred många hästar, och jag minns faktiskt några väldigt väl.

Ett snällt haflingersto som skulle kunna ridas av alla -hon gick över allt och alla, sprang över en plöjd åker och jag fick stopp mot en stallvägg. Vägen dit minns jag också, det var stora djupa skogar som såg ut som rena trollskogen, helt tagen trots att jag red bland stora granar vareviga dag. Snacka om naturbarn!

Ett litet nätt fuxsto som skulle vara gudasnäll och frisk, med lagomt driv och välbildad -hon var jätte snäll, men helt ur kondition både fysiskt och muskulärt, hostade hemskt och därav helt utan livsglöd.

Och så den där äldre valacken på 18 år som var utbildad och trafiksäker, frisk  och snällare än snällast. -MEN, han hostade i varje steg han tog och jag klarade inte att få honom i galopp när jag provred, det gick helt enkelt inte.

Det första i det där MEN var ju hostandet, han kunde lika gärna vara sjuk på riktigt eller lida av kronisk hosta som fakstikt inte gick att få bort. Den andra var ju att en tjej på 9 år som inte orkar få hästen framåt i mer än några tafatta travsteg ofta tycker att det inte är kul, det är tungt och kanske till och med lite tråkigt.

Vi vände hem, ändå ganska nöjda över att ha träffat en snäll läromästare med några MEN.

Det tog en minut, 150 m på grusvägen och ett stopp för att springa bakom närmsta buske innan jag vände mej om till mamma och sa -Det är honom jag vill ha, jag vill ha Klampus och ingen annan ponny! 

Den 1 Maj 2001 hämtade vi hem Klampus. Och efter ett bete och noga valt hö utan damm så var han hostfri i tio år, frisk sånär som  på alla dagar och aldrig ens ömfotad. Vi fick oändligt många minnen ihop, och den dag han fick somna in gjorde han det frisk sånär som den tandlossning han fick som också tog på hans kropp den sista tiden. Vi delade milslånga skogsturer ihop, kurser och små tävlingar. Han lärde mej att rida med de minsta hjälperna, och med tiden blev han en pigg 20 åring som jag red med tanken. Han fick lyssna på timmslånga pratstunder när jag läste läxor, grät över mina små bekymmer eller berättade glada historier. Han lärde mej vad riding var, vad häst innebar och hur kärleken till dem kändes på riktigt. Han är grunden till att jag brinner för hästar. Och det kan låta lite väl djupt kanske, men han finns där varje minut som jag tillbringar i stallet och vart jag än är kan jag framkalla bilden av hans kloka ögon.

Men han var inte den enda hästen undet min ponnytid. Lillbrorsan busiga welsh Bello,ungponnyn Poco, mammas Irish Cob Jameson och mitt arabsto Zieta, pappas islandshäst Dreyri och vackra Tessan, för att nämna några. Sen var det ju Musse, min andra egna ponny som jag fick som 12 åring. Klampus ville och skulle inte tävla, och jag blev mer och mer inbiten i dressyren.

Som partner fick jag då den 7 åriga ponnyn Dragons Music, en welshkorsning som var lika snäll som Klampus, lika pigg som Bello och precis som han själv var, min Musse. Vi tränade, red vilse och tävlade ihop under 7 år. Tillsammans utgjorde han och Klampus någon sorts superliga av ponnyer, för vem kunde ha fått bättre ponnyer än jag?! Ingen i mina ögon!   Musse och jag började på LC i dressyren, men kom tillslut upp i Elitserien, ut på nationella tävlingar och red ponnyderby. Vi delade många vinster tillsammans, och mellan det en hel drös med svett och tårar (klassiskt, jag vet!). Musse följde även med mej efter den tunga dagen Klampus lämande mej. Han var tillsalu under den perioden, men fick stanna hos mej ett bra tag till efteråt eftersom tanken på att mista min andra vän var omöjlig vid den tidpunkten. Han blev med mej till Åmot när jag flyttade ihop med min sambo, och vi fick dela nya vänner och miljöer tillsammans.

Idag bor Musse 7 mil ifrån mej hos världens bästa familj, där jag får träffa honom så ofta jag vill och även rida honom ibland. En liten dröm är att vi ska få förlänga våra redan 7 år ihop, kanske får han tillbringa sina äldre dagar hos oss och mej igen.

Oavsett, så har dessa ponnyer och hästar väckt mitt intresse för en hobby, en sport och en livsstil. Jag nämnde att jag varit i och runt stallet nästan varje dag sedan jag var 2 år, och jag gissar att så kommer det förbli. Jag har tur som har en sambo som insett detta och förstår, eller så hade han lite otur med att kära ned sej i en hopplöst obotlig hästtjej ;)

Jag kan bara konstatera att jag har det väldigt bra, och jag är glad för de minnen en sån här skrivstund väcker.

Nu ska jag krypa till kojs, i morgon ska jag upp och rida min vän som står i stallet och väntar på mej. Även hon har en historia värd att berätta. Men det tar vi en annan dag!

//Maria

 

Neapocalypse och tinkerhästen Clooney!

9 januari 2015 22:15

Hej!! Har du någon info om irish coben Jameson? Min vän är medryttare på honom och vi behöver få reda på vad ägaren heter, telefonnummer etc. (Stallägaren vet men vägrar säga) om det nu är samma häst haha. Han är född 1996 iallafall. Vore guld värt om du har något litet iallafall!! <3

http://neapocalypse.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...