Vissa dagar när allt bara känns skit kan man fundera på om man har en aning om vad man håller på med.

Nästan 22 år i sadeln (om åka häst när man var bebis räknas) känns som 22 dagar och man vill bara gömma sej.

I kväll var Halo mjuk och fin som vanligt, MEN... hon skulle helt enkelt visa att hon minsann fyllt fem och tänker ta egna beslut, eller något sånt...

Passet började helt okey. Efter en del skrittarbete joggade vi igång och Halo var väldigt pigg. Vi jobbade med volter, skänkelvikningar och övergångar för att få oss tillsammans och för att hon skulle bromsa upp lite. Första galoppfattningarna gick också hyffsat, hon piskade lite i svansen åt mej när jag bad henne jobba men inget mer.

Men så exploderade det och hon började bocka, sen smet hon ut åt sidorna, backade och vägrade gå fram till bettet. Ju mer ja drev, ju mer satte hon sej emot och bara försökte smita undan med endera hög fart eller åt sidan i någon form av dans. Jag kände mej hopplös!

Man tycker man gör rätt, att man gör allt och kanske egentligen ingenting. Till slut fick jag fram henne till bettet igen och hon gick att lägga ned i en rund och låg form, vi gav oss där. Så kvällens pass kändes ett år tillbaka, när hon trotsade som fyraåring och skulle backa in i sargen och bocka. Man känner sej nästan lite feg, för det kommer till en gräns där man inte gör hur som helst med ett sto.

Halo är aldrig stoig, men ikväll kom det fram lite och det gäller att på något sätt kompromissa om problemet så hon går fram men inte blir ovän med mej. Jag vet vad Halo går för när det gäller att bocka, de få gånger hon verkligen visat det, och det är inget du frivilligt sitter på kan jag tala om ;) 

Men oavsett så kom vi igenom det idag, men passet kändes skit och jag är otroligt glad att Agneta ska stå med oss för morgondagens pass. Halo var i alla fall glad när vi väl gav oss, öronen rakt fram, som vanligt alltså. Dom kan vara hopplösa, men femårs trotsen ska väl komma den också. Vi hoppas den är kort! 

//Maria 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...