I morse var jag lite nervös när jag åkte till stallet. Jag var rädd att Halo mot förmodan skulle verka stel, vara svullen eller till och med halt när jag skulle ta ut henne. Så jag skyndade upp direkt klockan ringde.

Lättnaden var stor när Halo inte hade antydan till några åkommor  och vi gav oss ut på en promenad när hon fått frukosten och alla hästar var ute. Hon var pigg och glad och skrittade på med sina stora steg så jag hade svårt att hänga med.

Härligt!!

Nu blir planen lite ändrad, i alla fall för den här veckan. Det blir lugnt några dagar med Halo i linorna, så jag själv får en chans att läka ihop lite. Vänster arm hänger idag orörlig och stel. Axeln är nog lite mer mörbultad än vad jag först trodde.

Så i morgon blir det lite longering i ridhuset innan jobbet, sen får veckan utvecklas lite utefter hur det ser ut. Alltså, lite planlöst men inte hopplöst!

Natti Natti!

//Maria

Snöstorm med blötsnö och fruktansvärt väglag var morgonens prognos. Jag bestämde mej redan i bilen för att ta det säkra före det osäkra med Halo och skritta upp till ridhuset istället för en tur ut.

Jag var dels rädd att hon skulle halka då vi bara har brodd men inga sulor än samtidigt som det var så dålig sikt så det kändes säkrare för alla trafikanter om vi ryttare höll oss ur vägen en dag som denna.

Jag sadlade och la över reflexridtäcket för turen upp till ridhuset, Planen där var ett kort och mjukgörande pass med lite jogg i låg form och lite rullande i galopp.

Vi skrittade iväg och kom drygt halva vägen.

Plötsligt brakade det till i skogen framför oss och Halo skvatt, energin blev till bus och hon började bocka och snurrade runt. Jag var ju beredd så efter några lugnande ord och lite klapp så stod hon stilla utan konstigheter men lite spänd.

Jag bestämde mej för att sitta av för att inte riskera att hoon halkade ifall det var något djur som lät och hon kanske skulle skvätta igen.

Jag började lägga benet över och kom mot täcket, Halo som alltd är så tollerant och oftast lydig blev återigen spänd och tog fem stora språng framåt. Det var tillräckligt för att hon skulle få upp farten när jag nästan låg över henne och innan jag hade rättat på mej var farten både hög och okontrollerad.

Jag hittade balansen och började bromsa, men utan större resultat. Alternativen var vägen där det kunde komma trafik eller gärdet där jag kunde lägga en stor volt. Risken för att jag eller vi skulle hamna i backen var stor så jag bestämde mej fort. Gärdet.

Jag styrde ut henne på det snötäckta gärdet och la en stor volt. Halo började sakta in lite innan fästet släppte och vi båda for i marken. Hon var snabbt uppe och landade bredvid mej, jag tappade andan och ägnade en kort sekund åt att försöka fästa blicken igen.

Halo stod över mej med huvudet och verkade både be om ursäkt och att jag skulle resa mej. Jag kom snabbt på benen, kollade och kände över hela henne och började gå för att se så hon var hel. Vi gick till ridhuset och jag satt upp. Halo skrittade några varv innan hon slappande av, men efter det gick hon lekande lätt för mej. Vilken lättnad!!

Väl tillbaka började min axel göra sej påmind, och repan i sadeln var ganska irriterande. Men en ängel var nog med oss idag, för jag kunde haft både en illa skadad och halt häst och brutna ben. Olyckor händer så fort, och jag tackar än en gång mina kvick out-stugbyglar som löste ut. 

Under dagen lättade vädret upp och vi kunde åka till Karlstad. Som en liten tröst fick jag mina efterlängtade stövlar som väntade på mej på Färjestad. Fika med Daniel och julklappsshopping förgyllde också eftermiddagen. 

Alltså, en mycket bättre dag än vad det kunde ha varit om det hade velat sej illa. 

//Maria

Ikväll var det Agneta träning igen och vi fortsatte lite där vi slutade i förrgår.

Halo var framme, mjuk och så fin så jag kunde bara njuta av känslan!   Vi fick jobba på ställningen och böjningen, drivet och lösgjordheten hela passet och samtidigt min sits.

Agneta är verkligen toppen! Hon både förmedlar känslan och sättet att göra och förbättra så Halo kommer rätt samtidigt som hon alltid har ögat på mej. Jag är så lyckligt lottad som har den fantastiska häst jag har, men utan en fantastisk tränare så förblir även vackra diamanter oslipade...

MEN jag har turen x2! Jag har både hästen och tränaren. Så ikväll kommer jag somna med en stor lyckokänsla, ett megaleende och och härlig magkänsla.

Jag älskar utvecklingen jag börjar känna och jag ser verkligen fram emot allt arbete som ligger framför oss.
Så nu myser jag ned mej med katterna. I morgon blir det en skrittur innan jag och Daniel åker till Karlstad för julhandling och för att hämta mina nya stövlar :D

//Maria

Idag har ridklubben bjudit på en härlig luciashow med fina ekipage, hästar och barn. Med hundhoppning, körning, voltige och luciatåg för att nämna något, så blev det en fullträff!

Jag själv har deltagit i presentationen av tävlingsryttarna och varit en "skogstomte" i luciatåget för att hålla ordning på de små älvorna som deltog där. Det är fantastiska människor bakom den här showen och de är värd massor med beröm!

Mitt på dagen var allt klart och jag tog Halo på en ridtur ut efter vägarna för att mjuka upp henne lite sen igår och inför morgonsdagens pass. Hon var fin och otroligt pigg, men himla lydig och duktig. Trots regn och blåst så var det en nöjd häst som gick ut igen efteråt, med massa hö.

I morgon är vi åter igen laddade för ett pass med Agneta!

//Maria

Lördag morgon, klockan ringer inte och man kan bara ligga och dra sej precis så länge man vill. Väl uppe njuter man av en sen lussefrukost (givetvis med lussekatter) framför vinterstudion och katterna ligger sådär avslappnat som bara katter kan, bredvid i soffan. Vad mer kan man önska? Lördas mornar är underbara!

När jag väl kom igång i förmiddags så åkte jag och sambon iväg på 5 års kalaset för min brorsdotter. Efter lite lunch, tårta och massa skratt åkte jag vidare mot stallet för att göra i ordning Halo för ett pass med Agnetas ögon på oss.

Och som alltid gav träningen något. Idag kunde jag verkligen känna när jag fick ihop allt och med tanke på gårdagen så var jag överlycklig. Halo var väldigt mjuk och fin men även idag ganska taggad. Dock väntade hon på mej bättre idag och jag kunde få mer ridning genom hela passet utan att hon överarbetade det hela. Det kom några stunder där hon försökte poppa över lite, men det var snabbt överstökat och jag kunde istället få med mej henne i arbetet. Härlig känsla när det väl stämmer! Vissa stunder kan all den här energin hon har kännas lite otämjbar, men direkt hon väntar känner jag istället hur otroligt fin hon blir. Och det är ju det här som är så kul, och så himla himla häftigt. Den dagen vi jobbar med energin helt tillsammans så kommer det bli skitbra! Och kanske aningen spännande ibland ;)

Jag är särskilt nöjd med galoppen idag, jag fick henne med mej framåt och hon hade fin balans. Vi kände även på någon förvänd galopp, där blev hon lite stark men höll ihop fint. Hon har en så otroligt fin balans så ibland blir det nästan svårare för den sakens skull, hon gör liksom saker av sej själv så man kan nästan fundera varför jag ska sitta där uppe. Just nu känns de bara toppen med all träning, vägen är lång framför oss men oj så kul vi ska ha på den vägen!

När Halo var avskrittad, ompysslad och kunde njuta av lite hö i boxen med ett täcke så åkte jag på möte med klubbben om morgondagens luciashow. Efter det fick Halo nytt täcke och vatten och de andra hästarna fick komma in, sen åkte jag hem för att plocka upp Daniel. Kvällens spenderades på bion. The Hobbit (3) var yberbra! Hade jag fått lägga till lite fler hästar så hade det varit toppoäng ;)  Himla synd triologin är slut nu, filmerna är fantastiska!

I det stora hela har min Lucia varit underbar och fullspeckad, i morgon är det ett aningen lugnare tempo - halva dagen.

//Maria

Strax innan åtta ikväll så kom jag upp till ridhuset efter en stressad dag på jobbet med massor av kunder.

Malin kom strax efter med Fiven och vi kämpade med våra laddade hästar på varsin front.

Halo kändes fin mellanåt men hade mycket i huvudet och laddade över vid minsta lilla. Suuuperkul tyckte hon, jag kände mej mest som en hopplös ryttare. Jag kan erkänna att efter hundraelfte övergången så var lusten stor att bara sitta av och gå hem.

Men i bakhuvudet fanns ändå det där envisa. Jag vet att jag var trött efter jobbet, jag vet att jag har en övernenergisk häst som älskar att jobba och jag vet att kvällens pass måste omarbetas. Med andra ord, en skrittpaus och tänka ut en ny plan, ta några djupa andetag och så på´t igen! Halo gav några bocksprång i någon fattning och visade upp någon form av passage som visserligen säkerligen såg rätt häftig ut, men inte var precis det vi är ute efter... men efter några skänkelvikningar blev hon mycket finare och jag kunde glädjande nog känna att just skänkelvikningarna satt som ett smäck mitt i all energi!

Jag nöjde mej efter hand och klappade om min galna lilla häst som jag älskar så mycket. Ridning är sannerligen ingen dans på rosor!

//Maria

Lika glad och pigg som igår kom jag till stallet i morse. Gjorde det som skulle göras och gjorde klart Halo för ridturen. När jag borstade henne upptäckte jag några ruvar på ena sidan av munnen ned mot hakan. Jag började undersöka mer och upptäcker att på andra sidan är hon svullen precis nedanför mingipan där bettet sitter. svullnaden sträcker sej ned en bit över underläppen och mynnar ut i ett sår som påminner om ett våtexem under hakan. Själva svullanden är full i stygga munsprickor som både ser onda och irriterande ut. Som tur är reagerar inte Halo på dom, mer än att det verkar nästan klia lite...

Jag känner bara en tung klump i magen. Stackars Halo!!

Igår kväll var hon fin och inte ett dugg konstig, och eftersom jag torkade ur hennes ögon och näsaborrar som jag alltid gör, så vet jag med all säkerhet att det inte var tillstymmelse till sår och svullnad igår kväll.

Något har gjort att "munsåret" blommat upp under natten och spruckit.

Hon var ju lika nöjd, matte började ju greja, tvätta och kleta en dryg timme, bara bonus tyckte hon!  Jag var inte lika glad eftersom jag ser framför mej ett svårläkt munsår som irriterar henne och förstör för ridningen.   vart det kommer ifrån har jag ingen aning, hagen är kliniskt ren från konstiga ätbara saker och några sår fanns inte igår. En liten spricka eller ett stick som gett upphov till det hela trodde veterinären, jag kan bara hålla med.

Så nu smörjer vi och pysslar.

I morgon ska jag prova att sätta på Halo ett ponnyhackamore för att kanske kunna rida henne lite ändå tills det läkt lite och svullanden gått ned. Bara det läkt så det inte är sprickor så fungerar antagligen vanliga tränset utan remontnosgrimman eftersom det är nedanför där bettet sitter. Det märks om Halo anser att hackamore är superhiss, superdiss eller bara superkul när piloten inte har någon ratt och nödbroms kvar ;)

Jag kan inte låta bli att fundera över om det var därför hon var sådär som hon var igår när vi skulle rida iväg. Visserligen var hon glad och full i bus när hon hittade på sina dumheter, men det kanske utlöstes av en liten irritation som hon kände där i mungipan... stackars liten i så fall!

Hur som helst, himla tråkigt men det upptäcktes ju snabbt och bara jag får bukt med det snabbt för Halos skull så är allt som det ska   

//Maria

Uppe tidigt för att komma till stallet i god tid för att hinna fodra, släppa ut, pyssla och rida. Halo fick frukost och njöt av att bli ompysslad under tiden. Jag sadlade och vi gick ut. Hon var på hugget och trampade lite när jag satt upp och krånglade för att hitta ena stigbygeln under fleecetäcket. Hon står stilla, men till slut står hon nästan och vibrerar på stället när hon vill iväg, knasfia!

Och knasfia var det, för efter 25-30 meter började hon slingra sej lite med bogen och när jag mötte upp med en skänkel och ett ledande tygeltag krullade hon ihop sej, spetsade öronen och visade att hon minsann inte glömt hur man gör busiga ponnystuds!   Efter sådär 5 minuter i lätt Rodeo på samma fläck så var det bara att inse, dagens uteritt blir ett pass i ridhuset för att göra av med lite energi.

Väl där var hon jätte fin, lika härlig som igår men det krävdes många många fler övergångar och halvhalter innan hon lyssnade lika lyhört. Räddningen blev serpentiner med volter och övergångar samt tempoväxlingar.

Efter det kunde vi jobba tillsammans igen och hon var mer än måttligt nöjd när han halvsom taktade även på hemvägen.

Hon kändes fin, ändå är jag lite förvånad över hennes busryck, det var längesen hon bjöd på en sådan uppvisning och det har varit ytterst få gånger som det ledande tygeltaget och en liten påminelse med skänkeln räckt för att fortsätta fram när hon tänker på maten därhemma senaste året. Jaja.. Hon var mjuk och fin när red vårat pass och antagligen var det bara en överladdad och morgon pigg Halo som påminde om att hon faktiskt bara är 4 år än.. ;) 

//Maria