Snöstorm med blötsnö och fruktansvärt väglag var morgonens prognos. Jag bestämde mej redan i bilen för att ta det säkra före det osäkra med Halo och skritta upp till ridhuset istället för en tur ut.

Jag var dels rädd att hon skulle halka då vi bara har brodd men inga sulor än samtidigt som det var så dålig sikt så det kändes säkrare för alla trafikanter om vi ryttare höll oss ur vägen en dag som denna.

Jag sadlade och la över reflexridtäcket för turen upp till ridhuset, Planen där var ett kort och mjukgörande pass med lite jogg i låg form och lite rullande i galopp.

Vi skrittade iväg och kom drygt halva vägen.

Plötsligt brakade det till i skogen framför oss och Halo skvatt, energin blev till bus och hon började bocka och snurrade runt. Jag var ju beredd så efter några lugnande ord och lite klapp så stod hon stilla utan konstigheter men lite spänd.

Jag bestämde mej för att sitta av för att inte riskera att hoon halkade ifall det var något djur som lät och hon kanske skulle skvätta igen.

Jag började lägga benet över och kom mot täcket, Halo som alltd är så tollerant och oftast lydig blev återigen spänd och tog fem stora språng framåt. Det var tillräckligt för att hon skulle få upp farten när jag nästan låg över henne och innan jag hade rättat på mej var farten både hög och okontrollerad.

Jag hittade balansen och började bromsa, men utan större resultat. Alternativen var vägen där det kunde komma trafik eller gärdet där jag kunde lägga en stor volt. Risken för att jag eller vi skulle hamna i backen var stor så jag bestämde mej fort. Gärdet.

Jag styrde ut henne på det snötäckta gärdet och la en stor volt. Halo började sakta in lite innan fästet släppte och vi båda for i marken. Hon var snabbt uppe och landade bredvid mej, jag tappade andan och ägnade en kort sekund åt att försöka fästa blicken igen.

Halo stod över mej med huvudet och verkade både be om ursäkt och att jag skulle resa mej. Jag kom snabbt på benen, kollade och kände över hela henne och började gå för att se så hon var hel. Vi gick till ridhuset och jag satt upp. Halo skrittade några varv innan hon slappande av, men efter det gick hon lekande lätt för mej. Vilken lättnad!!

Väl tillbaka började min axel göra sej påmind, och repan i sadeln var ganska irriterande. Men en ängel var nog med oss idag, för jag kunde haft både en illa skadad och halt häst och brutna ben. Olyckor händer så fort, och jag tackar än en gång mina kvick out-stugbyglar som löste ut. 

Under dagen lättade vädret upp och vi kunde åka till Karlstad. Som en liten tröst fick jag mina efterlängtade stövlar som väntade på mej på Färjestad. Fika med Daniel och julklappsshopping förgyllde också eftermiddagen. 

Alltså, en mycket bättre dag än vad det kunde ha varit om det hade velat sej illa. 

//Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...