Det är dags att berätta om Halos intåg i min vardag och mitt liv.

För att göra en ganska lång historia kort. Jag fann Halo på en annons på hästnet, och efter en tid så blev hon till slut min. Den 4 September 2012 hämtade jag hem henne tillsammans med mamma. Ungefär en vecka efter att jag och Daniel hade varit uppe och tittat på henne, och jag hade ju givetvis kärat ned mej totalt. Det sa "klick" redan innan jag rört vid henne! En helt obeskrivlig känsla som jag inte ens ger mej in på att försöka beskriva... hon var helt enkelt perfekt med sin lysande röda färg, vänliga och pigga blick och de där fyra, helvita strumporna. Att hon sen bara flög fram när hon rörde sej, stod och myste när vi bortstade och älskade uppmärksamheten gjorde saken bara bättre.

Halo kom till mej som 2-åring och vi började lära känna varandra genom skogspromenader, långa mysstunder i stallet och så smått lite longering samt tömmkörning uppe på ridbanan. Efter hand satt jag in henne under hösten och red henne i samtliga tre gångarter under några veckor innan hon vilade under vintern. Då passade vi på att göra allt annat en unghäst ska lära sej. Allt ifrån att skos, till lastträning, duschning, lite löshoppning och tömmkörning. Halo tyckte allt var kul, kanske allt utom duschen då... den tog ettt tag innan vi gillade!

Under våren 2013 siktade vi på 3-års testet, men med i åtanken hade jag ju såklart att hon växte och faktiskt var ganska liten och gänglig, så vi tog det lugnt i vår egen takt. Vi kom i alla fall till start den 25 Maj (Halos 3-års dag). Jag var lite nervös, inte för själva visningen utan mer för att det var min egen häst, mitt eget arbete som jag lagt ned och allt det runt om som ändå var resultatet av vad jag gjort. Jag var ju helt ensam i inridningen med henne. Hon skötte sej exeplariskt och fick efter visningen för hand fantastiskt 8,5 9 9 på gången och något längre på extriören för att hon fortfarande var ganska gänglig. Gissa om jag var glad!! Hoppningen blev klass 1 efter några gånger där hon kom lite snabbt och snävt in, men rätade upp sej och hoppade lekande lätt ut. Sen var det ju det där sista, ridprovet. Med en 3-åring kan allt hända, och jag visste ju ändå vart hon var på hemmaplan. Så jag hade nog varit liknöjd även om det gått sämre. Nu gjorde det inte det, och Halo visade sin bästa sida. Bedömningen blev 9,5 10 på ridbarheten och temperamentet i ridningen. Det var bara att torka nya glädjetårar! :) 
I och med det var Halo dagens högst bedömda gångartshäst, kvalad till Championatet och Rikssto finalen. Häftigt!

I September åkte jag och Daniel ned med Halo till Mantorp för finalen. Halo hade efter en lugn sommar med mycket vila och skogsturer sats igång försiktigt med ganska låga krav med fokusen på lösgjordheten och takten i ridningen. Vi kom ned dagen innan som enda ekipage som övernattade, men vår fantastiska lilla häst fann sej snabbt till rätta ensam i det nya stallet och var mer än nöjd att få lägga sej och äta gott hö efter 30 mils bilåkande. Kvällen blev lugn med lite promenader, och sedan lite sen middag för mej och Daniel inne i Linköping.

Finaldagen började tidigt och vi red ganska omgående. Jag minns att jag tänkte hur många fina ston det var med, och jag var lycklig över att bara få rida fram där med de där snygga hästarna på min helt egna! Halo var glad, och både Daniel och Halos uppfödare m familj var där.

Vi red, och Halo gjorde allt hon blev ombedd om. Hon visade sina gångarter på bästa sätt, och vi gick vidare till finalen(!).  Massor med kramar och mortötter, några telefon samtal och lite återhämtning. Sen var det dags att rida finalen med två andra hästar. Och som vi gjorde det, eller Halo gjorde det. Hon fullkomligt dansade fram och gav allt hon hade, på gränsen till lite mer. Och medan vi skrittade där med de andra två och domarna skulle bestämma sej för hur placeringarna skulle bli rullade många tankar.

De ropade upp den rörliga skimmelns som 3.a och när det bruna stoet stod klart som 2.a började tårarana rinna. En tjej kom fram och hjälpte oss på med täcke och krans. Halo stod lugnt och blev snällt påhängd allt och sedan fick vi ta emot domarens kommentarer. Jag minns själva kommentarerna bara lite grann, men jag har hört dem på filmen efteråt. Jag minns ärevarvet ännu mindre. Men jag kommer aldrig glömma när vi kom ut och möttes av en gråtande sambo tillsammans med Åsa och Monica! Alla var så glada!! :D

Nog om det, vi packade ihop och började rulla de 30 milen vi hade tillbaka hem. Halo var trött, och det var vi också. Trötta och så glada!

Månaden efter gick champinatet av stapeln nere i Skånde på Flyinge, men jag avstod resan. Halo hade redan gett mej så mycket, och visat alla vem hon var. Jag ville helt enkelt inte begära samma sak igen, men efter en dubbelt så lång resa och flera dagar i sträck. För en 3-åring tyckte jag allt som varit redan räckte gott, och vi ägnade resten av hösten och vinterna till träning, vila och mysiga turer i skogen.

Nu har hon hunnit bli fyra och i våras startade vi får första dressyrtävling. Hur det gick?  Jo, det gick väldigt fort ;)  Hon var superfin på framridningen, men när jag satte mej ned i sadeln och red upp på medellinjen blev hon som en bomb! Får, publik och domare tände på bomben och hon blev både stark, lite spänd och hade väldigt kul på lite egen hand. Hon gjorde det hon skulle, men bjöd på dressyrstaketet som ett hinder i tarvprogrammet (hon kunde inte begripa varför vi inte kunde visa att vi kunde mycket mer än att lägga några tråkigt volter), och i galoppen kom några glädjebocksprång. Mellangaloppen bedömdes högt, men avbrotten blev kanske aningen sent.. Jaja, hon var glad och på sitt allra showigaste humör och ni som tror jag blev besviken så kan jag tala om att jag faktiskt inte var det. Kanske över att jag inte hann få lite mer ordning på henne under programmets gång, men inte på henne. Hon tyckte det var kul, och det är det vi ska jobba på kommande 15-20 år. Så bråttom har vi faktiskt inte!

Sista Augusti var 4-års Kvalitén och vi var 3 brudar+Halo som gick upp halv två på natten för att göra iordning och åka. Det kallar jag riktiga vänner!

Hon blev berömd och belönad med fina poäng, och goda lovord om hur hennes musklatur håller på att utvecklas. Domarna beskrev ridprovet som att hon såg ut att läsa mina tankar, och vad mer kan man begära? :)  9,5 på ridbarhet och 8 8 9 på gången. Bästa gångartssto och kvalad till ännu ett championat!

Hoppningen gick också helt ok, med det var tungt underlag och Halo var lite trött. Med lite missar, som antagligen mest berodde på mej som ändock inte är den mest rutinerade hoppryttaren så fick hon ok poäng, med dessto större lovord som hopptalang med tiden. Kul! :)  

Nu är hösten här och årets stora mål är avklarat. Vi har några små tävlingar inplanerade, men vi kommer tyvärr inte resa på championatet. Jag får inte ledigt från jobbet, och har faktiskt en ganska spännande plan och förhoppning lite längre fram. Om den går i lås kommer ingen vara gladare än jag!

Under hösten och vintern kommer vi fortsätta träna, Halo ska få en välförtjänt vila och mellan det ska vi självklart göra det bästa av allt. Mysa med långa ridturer!

Bildbomben med Halo är allt mellan hon var 2 år tills nu. De innehåller såklart mycket starkare känslor och mer minnen än jag kunnat beskriva nu, men ska ni överhuvudtaget orka läsa så kortar jag av det så mycket som det går. Men jag älskar den här fantastiska hästen, hon är en på miljonen och kommer alltid stanna hos mej!

//Maria & Halo

Idag har det varit en helt vanlig fredag, en riktigt bra vanlig fredag dessutom!

Dagen började på bästa sätt med en härlig ridtur under morgonen. Med öronen spetsade rakt fram bar Halo iväg med mej in i den totala dimman, det var knappt så vi såg 5 m framför oss! Luften var i alla fall klar och jag vaknade som vanligt snabbt till när vi väl kom ut. Turen blev inte speciellt lång, knappa 50 minuter. Men det var helt lagom efter gårdagens pass på banan. Dessutom kändes hon väldigt mjuk och fin, så vi var nöjda båda två när vi kom tillbaka.

Jag gjorde klart stallbestyren och Halo tuggade i sej några extra kilo hö innan det var dags för mej att åka iväg till jobbet.

På något vis hade jag tjänat in lite tid för när jag satte mej i bilen kunde jag konstatera att jag skulle hinna med både att göra mej iordning för jobb och hinna handla inför helgen. Perfekt!
 9.25 rullade jag in på jobbet.

Jag hade en önskan under förmiddagen att arbetsdagen skulle blir ganska full med kunder så den skulle gå fort, gårdagen var nämligen dessto lugnare. Något jag bittert kunde ångra att jag önskat vid tolvtiden. Stora leveranser med hästfoder, hundtillbehör,gnagarfoder  och en trasig pall med ett ton kattsand gjorde slut på den lugna stunden. Och som alltid kommer det mest kunder precis när det står fullt med varor som väntar på att bäras och ordnas.

Kunder har en tendens att komma i stimm, ibland undarar jag nästan som de pratar ihop sej och åker efter varandra till affären?!  Dagen gick fort som ni förstår... 

Mitt under dagen kom en vän upp och sa hej också, man blir alltid lika glad när någon kommer bara för ett hej. Man känner sej omtyckt då! :)

Något annat som faktiskt gjorde hela jobbdagen var en av kunderna som strosade runt bland hästtillbehören. En tjej i min egen ålder. Efter att ha kikat runt ett bra tag vände hon sej om så vi hamnade mitt emot varandra, och de där få sekunderna innan ja insåg att det var min bästa kompis sen låg och mellanstadiet stod stilla. Med några höga skratt, karmar och som följd massor med prat i den mån det fanns tid till kom vi fram till att det var 10 år (!) sedan vi såg varandra sista, hon flyttade tillbaka till Norge då. Vi tillbringade nästan varenda ledig minut tillsammans med våra ponnyer, och likaså på skolan. Tältturerna, långritterna på natten och övernattningarna i stallet gjorde sej snabbt påminda. Jag blev så himla glad, och kanske kan vi få tiden att räcka till för att återuppta kontakten igen, kul :D

Kvällen spenderades med sambon och våra gemensamma vänner Sophia och Simon som kom på middag. Med sej hade de mopsen Flora, våran äldsta katts absoluta favorit! Och nu, efter massor med prat och skratt över spel (Mario) så har de börjat rulla hem. Sambon som är mer utav en nattuggla än mej lär vara vaken ett tag till, men jag kommer nog sova gott inom några knappa minuter. Både nöjd, glad och väldigt mätt!

//Maria

Idag blev det ett kvällspass på Halo ute på ridbanan. Bredvid ridbanan går det några får som alltid är nyfikna på ekipagen, de har gått där hela sommaren. Men konstigt nog är de alltid lika spännande och ger hästarna lite extra energi. Halo var full av energi och kikade lite på fåren första varvet, men kom snabbt till arbete.

Vi jobbade lite i skritten innan vi började jogga fram i trav. Hon var på hugget direkt och väldigt avslappnad och fin, trots ponnyryttare som lastade i och ur ponnyer bredvid. Bra träning!

Efter hand gick vi över till skänkelvikningar efter diagonalerna med volter mellan. Ett bra sätt att forma och lossa henne mellan sidförflyttningarna.

Vi har jobbat med dem av och till under sommaren och de kommer sej mer och mer. Det blir så stor skillnad på traven efter lite arbete med dem, hon slappnar av och får med sej ryggen på ett helt annat sätt. Samtidigt får jag mer respons av halvhalterna och hon väntar in mej mer i traven.

Vi gick över till galopp, men där blev hon het och ganska stark. Bara att backa bandet och göra några nya fattningar där hon fick vänta lite mer på mej, sen satt även galoppen. Känslan under passet idag var sådär härlig och jag satt och log under de sista travvolterna innan vi gav oss för kvällen. Det är så häftigt att sitta där uppe och aldrig vilja sluta rida!

Idag tog vi ett nytt steg i sätt riktning, lite närmare den där dansen vi en gång ska dansa!

Dagen i övrigt har gått i arbetet på affären, och när det var någon lugn period mellan kunderna passade jag på att kika lite på ridstövlar. Det är dags att köpa nya och jag har svårt att bestämma mej för vad jag ska köpa. Det är nog bara att prova, mäta och fundera. Jag hann tänka på den där lotten som en dag ska ge mej sådär snuskit mycket pengar så jag slipper fundera över vilka stövlar jag ska ha, köper en av varje istället! Kanske slänger jag med någon uurrrsnygg hjälm också ;)

Den där lotten ja, den kan jag ju drömma om ett tag till. Jag har redan vunnit en lott i livet genom en fantastisk sambo som alltid ställer upp, vänner och familj och en helt fantastisk liten häst. Jag är ju faktiskt väldigt nöjd med det jag har, förutom mina stövlar då.

Nog om drömmar och stooora problem, dags att börja tänka på refrängen. I morgon är det fredag och det betyder snart helg!!

Natti!

//Maria & Halo

Bilderna är tagna av Daniel, dock är de sedan i somras.

Klockan ringde tididgt i morse och jag kände mej sådär härligt förkyld när jag vaknade, men som tur var lättade det lite när jag väl kom igång.
Efter att ha brett en smörgås som jag åt i farten (effektivitet) och sagt både hej, god morgon och hejdå till sambon som jobbar natt och kommer hem lagom till att jag åker, så åkte jag mot stallet. Lika dimmigt idag och inte en tillstymmelse till lite himmel och ljus. Som tur var klarade solen leta sej igenom senare på dagen!

Jag gjorde det vanliga morgonpysslet i stallet och när alla hästar var fodrade och ute så knallade jag och Halo upp till ridhuset för ett pass i tömmarna.

Tömmkörningen började jag med tidigt på henne, först ute i skogen och sedan på ridbanan. Det har redan från början varit ett väldigt bra sätt att  jobba ur Halos överskottsenergi och få henne lösgjord. Hon älskar arbetet i tömmarna, och vet precis vad det handlar om. Så även idag när hon nöjt frustade när hon jobbade på volten.

Jag jobbar Halo ganska ofta i tömm, gärna en gång i veckan. Det är ett bra sätt för oss att stämma av lösgjordheten, få henne att slappna av och arbeta genom kroppen utan några större krav. Eftersom Halo så väl känner till arbetet så behöver jag inte lägga så mycket tid på att rätta till något, hon är där redan från början.

Tömmkörning är verkligen något alla ryttare borde prova och använda sej av på alla typer av hästar. De får en sådan egen balans i sin kropp, och det är ett perfekt sätt att jobba dem utan ryttarens vikt.

Att Halo tömmkörts länge har gett mej väldigt mycket tillbaka, både när jag red in henne och efter hand som ridningen krävt mer och mer balans. Hon känner igen sej, och arbetet blir enkelt redan från start. Absolut värt att prova om du inte redan gjort det! Jag tömmkör alla hästar som jag arbetar med, förbereder för inridning eller utbildar.

När passet var klart busade vi lite, hon fick springa lös i ridhuset ett tag och leka. Hon tror hon är en stor hund! 

Väl tillbaka i stallet och efter det vanliga pysslet fick Halo gå ut i hagen med resterna av frukosthöet och jag åkte vidare till arbetet. Dagen har rullat på medan en och annan glass har slinkit ned med ursäkten att det gjorde gott för min onda hals (jag är väldigt svag för glass, och tyvärr har vi en GB-frys på jobbet). Jag tror dock kvällens varma dusch och sömn kommer göra mer än vad glassen gjorde. Så med det säger jag god natt och kryper ned med våra långhåriga katter.

//Maria & Halo

Tillbakablick när ponnytiden började

Jag har haft turen att dels ha två stöttande och intresserade föräldrar när jag yngre, och dels kunde jag ha mina ponnyer hemma. Mitt intresse för hästar vaknade tidigt, och sen jag var 2 år har jag, utan undantag, knappt varit utan stallet och hästarna en enda dag i mitt nu 22-åriga liv. Jag började som många andra att rida på den där envisa lilla shettisen som slängde av mej var och varannan dag. Och även om jag älskade min shettis, Anja, så blev de där turerna till slut ganska tröttsamma efterhand som jag växte och ställde lite mer krav på henne. När jag fyllde 9 år blev det bestämt att jag skulle få en egen ponny som var lite mer ridbar (och större).

När man är 9 år kanske du tror att det inte spelar så stor roll vilken häst man sätter den här lilla tjejen hos, hon älskar ju alla djur och hästar(!). Men så var inte riktigt fallet. Nu var ju båda mina föräldrar ganska överrens om  hur min ponny skulle vara. En snäll, frisk läromästare som var lite utbildad och trafiksäker. Ganska bra kriterier. Så det var ju bara att börja leta... och leta, och leta, och.... leta lite till.

Vi provred många hästar, och jag minns faktiskt några väldigt väl.

Ett snällt haflingersto som skulle kunna ridas av alla -hon gick över allt och alla, sprang över en plöjd åker och jag fick stopp mot en stallvägg. Vägen dit minns jag också, det var stora djupa skogar som såg ut som rena trollskogen, helt tagen trots att jag red bland stora granar vareviga dag. Snacka om naturbarn!

Ett litet nätt fuxsto som skulle vara gudasnäll och frisk, med lagomt driv och välbildad -hon var jätte snäll, men helt ur kondition både fysiskt och muskulärt, hostade hemskt och därav helt utan livsglöd.

Och så den där äldre valacken på 18 år som var utbildad och trafiksäker, frisk  och snällare än snällast. -MEN, han hostade i varje steg han tog och jag klarade inte att få honom i galopp när jag provred, det gick helt enkelt inte.

Det första i det där MEN var ju hostandet, han kunde lika gärna vara sjuk på riktigt eller lida av kronisk hosta som fakstikt inte gick att få bort. Den andra var ju att en tjej på 9 år som inte orkar få hästen framåt i mer än några tafatta travsteg ofta tycker att det inte är kul, det är tungt och kanske till och med lite tråkigt.

Vi vände hem, ändå ganska nöjda över att ha träffat en snäll läromästare med några MEN.

Det tog en minut, 150 m på grusvägen och ett stopp för att springa bakom närmsta buske innan jag vände mej om till mamma och sa -Det är honom jag vill ha, jag vill ha Klampus och ingen annan ponny! 

Den 1 Maj 2001 hämtade vi hem Klampus. Och efter ett bete och noga valt hö utan damm så var han hostfri i tio år, frisk sånär som  på alla dagar och aldrig ens ömfotad. Vi fick oändligt många minnen ihop, och den dag han fick somna in gjorde han det frisk sånär som den tandlossning han fick som också tog på hans kropp den sista tiden. Vi delade milslånga skogsturer ihop, kurser och små tävlingar. Han lärde mej att rida med de minsta hjälperna, och med tiden blev han en pigg 20 åring som jag red med tanken. Han fick lyssna på timmslånga pratstunder när jag läste läxor, grät över mina små bekymmer eller berättade glada historier. Han lärde mej vad riding var, vad häst innebar och hur kärleken till dem kändes på riktigt. Han är grunden till att jag brinner för hästar. Och det kan låta lite väl djupt kanske, men han finns där varje minut som jag tillbringar i stallet och vart jag än är kan jag framkalla bilden av hans kloka ögon.

Men han var inte den enda hästen undet min ponnytid. Lillbrorsan busiga welsh Bello,ungponnyn Poco, mammas Irish Cob Jameson och mitt arabsto Zieta, pappas islandshäst Dreyri och vackra Tessan, för att nämna några. Sen var det ju Musse, min andra egna ponny som jag fick som 12 åring. Klampus ville och skulle inte tävla, och jag blev mer och mer inbiten i dressyren.

Som partner fick jag då den 7 åriga ponnyn Dragons Music, en welshkorsning som var lika snäll som Klampus, lika pigg som Bello och precis som han själv var, min Musse. Vi tränade, red vilse och tävlade ihop under 7 år. Tillsammans utgjorde han och Klampus någon sorts superliga av ponnyer, för vem kunde ha fått bättre ponnyer än jag?! Ingen i mina ögon!   Musse och jag började på LC i dressyren, men kom tillslut upp i Elitserien, ut på nationella tävlingar och red ponnyderby. Vi delade många vinster tillsammans, och mellan det en hel drös med svett och tårar (klassiskt, jag vet!). Musse följde även med mej efter den tunga dagen Klampus lämande mej. Han var tillsalu under den perioden, men fick stanna hos mej ett bra tag till efteråt eftersom tanken på att mista min andra vän var omöjlig vid den tidpunkten. Han blev med mej till Åmot när jag flyttade ihop med min sambo, och vi fick dela nya vänner och miljöer tillsammans.

Idag bor Musse 7 mil ifrån mej hos världens bästa familj, där jag får träffa honom så ofta jag vill och även rida honom ibland. En liten dröm är att vi ska få förlänga våra redan 7 år ihop, kanske får han tillbringa sina äldre dagar hos oss och mej igen.

Oavsett, så har dessa ponnyer och hästar väckt mitt intresse för en hobby, en sport och en livsstil. Jag nämnde att jag varit i och runt stallet nästan varje dag sedan jag var 2 år, och jag gissar att så kommer det förbli. Jag har tur som har en sambo som insett detta och förstår, eller så hade han lite otur med att kära ned sej i en hopplöst obotlig hästtjej ;)

Jag kan bara konstatera att jag har det väldigt bra, och jag är glad för de minnen en sån här skrivstund väcker.

Nu ska jag krypa till kojs, i morgon ska jag upp och rida min vän som står i stallet och väntar på mej. Även hon har en historia värd att berätta. Men det tar vi en annan dag!

//Maria

Valdag för Sveriges befolkning, kanske en perfekt dag för att starta en ny blogg? Speciellt om man ska fylla sidorna med politik, viktiga frågor och djupa diskussioner. Jodå, det kommer nog det också, det intresserar mej. Men jag tror många känner sej lite mätta på ämnet just nu, om inte så gör i alla fall jag det. Så vi byter ämne...

Min dag började som många andra söndagar, klockan ringde 06.30 Efter några försök drog jag mej upp och hasade i ridkläderna, fortfarande kvar i något mellanting mellan sovande och halvvaken. Efter ett försök till uppvaknande med kallvatten, lite smink och en slarvig uppsatt hästsvans ryckte jag till mej en banan och stack iväg till stallet. Dimmigt och +3, hösten är här! Jag delar stall med ett gäng tjejer. Tillsammans har vi 6 hästar i stallet, precis lagom. Ännu mer lagom är de 5 minuterna i skritt till ridskolans fina anläggning som ligger  efter samma grusväg som stallet, där kan vi snacka om lite vardagslyx när vinterns mörka dagar närmar sej med stormsteg!

I morse var det dags för ett dressyrpass på mitt 4-åriga sto Halo tillsammans med min tränare Agneta.

Bara jag kommit in i stallet, fodrat och börjat göra klart för dagens träningspass försvinner de sista sömniga gäspningana också. Jag har turen, förmånen eller om man ska kalla det lyckan, att varje dag mötas av två röda spetsade öron som förväntasfullt väntar på att få höra om dagens förväntningar. Halo är en sån där häst som älskar allt, och ska man lista favoriterna så hör träningspassen nog till absoluta toppen!   Så när jag satt där i morse och lindade hennes ben så stod hon som vanligt med blicken fäst framåt, öronen spetsade och avslappnat väntade på sin uppgift. Det är inte så konstigt att jag ser fram emot träningspassen varje gång!

Dagen träning för Agneta kändes riktigt bra, vi arbetade med elastisiteten och takten. Halo har lätt för sej, både gångartsmässigt och ridbarhetsmässigt, men hon är en het dam som ibland blir lite för ambitiös. Så arbetet med halvhalter, nyanser och lydnaden  är repitition varje arbetspass. Perfektion! Ett evighetsarbete som vi lägger ned mycket tid på tillsammans med lösgjordheten, och idag kom vi en ny bit på vägen. Halo var nöjd efteråt, och förtjänade sina äpplen som låg och väntade på henne hemma i stallet.

Efterhand kommer jag berätta om min och Halos resa fram till idag, vi har tillbringat två år ihop och hunnit med en hel del. Självklart kommer framtidplanerna också, och massor med bilder. Men vi börjar här.
Nu ska jag kika hur dagens röstning gått hitills, och hålla tummarna för bra resultat för Sveriges del.

//Maria