Det är dags att berätta om Halos intåg i min vardag och mitt liv.

För att göra en ganska lång historia kort. Jag fann Halo på en annons på hästnet, och efter en tid så blev hon till slut min. Den 4 September 2012 hämtade jag hem henne tillsammans med mamma. Ungefär en vecka efter att jag och Daniel hade varit uppe och tittat på henne, och jag hade ju givetvis kärat ned mej totalt. Det sa "klick" redan innan jag rört vid henne! En helt obeskrivlig känsla som jag inte ens ger mej in på att försöka beskriva... hon var helt enkelt perfekt med sin lysande röda färg, vänliga och pigga blick och de där fyra, helvita strumporna. Att hon sen bara flög fram när hon rörde sej, stod och myste när vi bortstade och älskade uppmärksamheten gjorde saken bara bättre.

Halo kom till mej som 2-åring och vi började lära känna varandra genom skogspromenader, långa mysstunder i stallet och så smått lite longering samt tömmkörning uppe på ridbanan. Efter hand satt jag in henne under hösten och red henne i samtliga tre gångarter under några veckor innan hon vilade under vintern. Då passade vi på att göra allt annat en unghäst ska lära sej. Allt ifrån att skos, till lastträning, duschning, lite löshoppning och tömmkörning. Halo tyckte allt var kul, kanske allt utom duschen då... den tog ettt tag innan vi gillade!

Under våren 2013 siktade vi på 3-års testet, men med i åtanken hade jag ju såklart att hon växte och faktiskt var ganska liten och gänglig, så vi tog det lugnt i vår egen takt. Vi kom i alla fall till start den 25 Maj (Halos 3-års dag). Jag var lite nervös, inte för själva visningen utan mer för att det var min egen häst, mitt eget arbete som jag lagt ned och allt det runt om som ändå var resultatet av vad jag gjort. Jag var ju helt ensam i inridningen med henne. Hon skötte sej exeplariskt och fick efter visningen för hand fantastiskt 8,5 9 9 på gången och något längre på extriören för att hon fortfarande var ganska gänglig. Gissa om jag var glad!! Hoppningen blev klass 1 efter några gånger där hon kom lite snabbt och snävt in, men rätade upp sej och hoppade lekande lätt ut. Sen var det ju det där sista, ridprovet. Med en 3-åring kan allt hända, och jag visste ju ändå vart hon var på hemmaplan. Så jag hade nog varit liknöjd även om det gått sämre. Nu gjorde det inte det, och Halo visade sin bästa sida. Bedömningen blev 9,5 10 på ridbarheten och temperamentet i ridningen. Det var bara att torka nya glädjetårar! :) 
I och med det var Halo dagens högst bedömda gångartshäst, kvalad till Championatet och Rikssto finalen. Häftigt!

I September åkte jag och Daniel ned med Halo till Mantorp för finalen. Halo hade efter en lugn sommar med mycket vila och skogsturer sats igång försiktigt med ganska låga krav med fokusen på lösgjordheten och takten i ridningen. Vi kom ned dagen innan som enda ekipage som övernattade, men vår fantastiska lilla häst fann sej snabbt till rätta ensam i det nya stallet och var mer än nöjd att få lägga sej och äta gott hö efter 30 mils bilåkande. Kvällen blev lugn med lite promenader, och sedan lite sen middag för mej och Daniel inne i Linköping.

Finaldagen började tidigt och vi red ganska omgående. Jag minns att jag tänkte hur många fina ston det var med, och jag var lycklig över att bara få rida fram där med de där snygga hästarna på min helt egna! Halo var glad, och både Daniel och Halos uppfödare m familj var där.

Vi red, och Halo gjorde allt hon blev ombedd om. Hon visade sina gångarter på bästa sätt, och vi gick vidare till finalen(!).  Massor med kramar och mortötter, några telefon samtal och lite återhämtning. Sen var det dags att rida finalen med två andra hästar. Och som vi gjorde det, eller Halo gjorde det. Hon fullkomligt dansade fram och gav allt hon hade, på gränsen till lite mer. Och medan vi skrittade där med de andra två och domarna skulle bestämma sej för hur placeringarna skulle bli rullade många tankar.

De ropade upp den rörliga skimmelns som 3.a och när det bruna stoet stod klart som 2.a började tårarana rinna. En tjej kom fram och hjälpte oss på med täcke och krans. Halo stod lugnt och blev snällt påhängd allt och sedan fick vi ta emot domarens kommentarer. Jag minns själva kommentarerna bara lite grann, men jag har hört dem på filmen efteråt. Jag minns ärevarvet ännu mindre. Men jag kommer aldrig glömma när vi kom ut och möttes av en gråtande sambo tillsammans med Åsa och Monica! Alla var så glada!! :D

Nog om det, vi packade ihop och började rulla de 30 milen vi hade tillbaka hem. Halo var trött, och det var vi också. Trötta och så glada!

Månaden efter gick champinatet av stapeln nere i Skånde på Flyinge, men jag avstod resan. Halo hade redan gett mej så mycket, och visat alla vem hon var. Jag ville helt enkelt inte begära samma sak igen, men efter en dubbelt så lång resa och flera dagar i sträck. För en 3-åring tyckte jag allt som varit redan räckte gott, och vi ägnade resten av hösten och vinterna till träning, vila och mysiga turer i skogen.

Nu har hon hunnit bli fyra och i våras startade vi får första dressyrtävling. Hur det gick?  Jo, det gick väldigt fort ;)  Hon var superfin på framridningen, men när jag satte mej ned i sadeln och red upp på medellinjen blev hon som en bomb! Får, publik och domare tände på bomben och hon blev både stark, lite spänd och hade väldigt kul på lite egen hand. Hon gjorde det hon skulle, men bjöd på dressyrstaketet som ett hinder i tarvprogrammet (hon kunde inte begripa varför vi inte kunde visa att vi kunde mycket mer än att lägga några tråkigt volter), och i galoppen kom några glädjebocksprång. Mellangaloppen bedömdes högt, men avbrotten blev kanske aningen sent.. Jaja, hon var glad och på sitt allra showigaste humör och ni som tror jag blev besviken så kan jag tala om att jag faktiskt inte var det. Kanske över att jag inte hann få lite mer ordning på henne under programmets gång, men inte på henne. Hon tyckte det var kul, och det är det vi ska jobba på kommande 15-20 år. Så bråttom har vi faktiskt inte!

Sista Augusti var 4-års Kvalitén och vi var 3 brudar+Halo som gick upp halv två på natten för att göra iordning och åka. Det kallar jag riktiga vänner!

Hon blev berömd och belönad med fina poäng, och goda lovord om hur hennes musklatur håller på att utvecklas. Domarna beskrev ridprovet som att hon såg ut att läsa mina tankar, och vad mer kan man begära? :)  9,5 på ridbarhet och 8 8 9 på gången. Bästa gångartssto och kvalad till ännu ett championat!

Hoppningen gick också helt ok, med det var tungt underlag och Halo var lite trött. Med lite missar, som antagligen mest berodde på mej som ändock inte är den mest rutinerade hoppryttaren så fick hon ok poäng, med dessto större lovord som hopptalang med tiden. Kul! :)  

Nu är hösten här och årets stora mål är avklarat. Vi har några små tävlingar inplanerade, men vi kommer tyvärr inte resa på championatet. Jag får inte ledigt från jobbet, och har faktiskt en ganska spännande plan och förhoppning lite längre fram. Om den går i lås kommer ingen vara gladare än jag!

Under hösten och vintern kommer vi fortsätta träna, Halo ska få en välförtjänt vila och mellan det ska vi självklart göra det bästa av allt. Mysa med långa ridturer!

Bildbomben med Halo är allt mellan hon var 2 år tills nu. De innehåller såklart mycket starkare känslor och mer minnen än jag kunnat beskriva nu, men ska ni överhuvudtaget orka läsa så kortar jag av det så mycket som det går. Men jag älskar den här fantastiska hästen, hon är en på miljonen och kommer alltid stanna hos mej!

//Maria & Halo

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...