Det här är min almenacka (gammal bild sen i januari). Jag är en sånn där virrig människa som måste ha ordning och reda på saker, annars blir det kaos. Almenackan är en viktig del av det. Jag kan nog glömma det mesta som är planerat i framtiden, så jag skriver ned. Jag noterar även dagens träning, ettt bra sätt att komma ihåg.

Något mer som jag använder den till är att finna motivationen de dagar som den är mindre. På bilderna ser ni ju själva att det är Halo. Men de innehåller så mycker mer för min egen del. Framsidan, som jag även lagt till en text på, är en bild på mej och Halo när vi fått ett resultat efter all tid vi lagt ned och kämpat tillsammans. Dessutom kramas hon tillbaka, vilket gör mej glad. 

Bild två är på Halo i hagen, tagen en månad efter bild ett. Den gör mej också glad, för det jag ser är en välmående och lycklig häst som lyssnar efter mej när jag pratar. Den hästen möter mej på precis samma glada sätt varje morgon och kväll. Två vanliga bilder med MASSOR utav inspiration för mej!

Just idag har jag funderat lite extra över det här ämnet. En av anledningarna är kvällens lektion som jag hade för en av tjejerna i stallet. Hon red sitt gotlandsruss. En jätte snäll men viljestark ponny som verkligen kräver att ryttaren både är bestämd och schysst. I början var han lite tittig, lite trippig och ensiv. Efter hand gick det bättre och bättre och den här tjejen är så duktig med sin ponny! Och hon är otroligt envis och bestämmer sej för vad hon verkligen vill. 

Vad är det då som gör att man redan som ung hästtjej är sådär envis, kämpar sej igenom ridpass efter ridpass och går upp tidigt på morgonen för att släppa ut hästar?   I den åldern har man inte gått på massa föreläsningar om motivation, målsättning, prestation och mentala bitar. Ändå gör tjejerna det, jag vet ju själv hur det var.

Någonting hos hästarna har helt klart en dragningskraft som är obeskrivlig men samtidigt väldigt tydlig.

När man sen fortsätter upp i åren, tränar och börjar lägga ut massor med pengar på sin sport. Då kan man fråga sej igen, vad är det som gör att vi gör det?   Det kan nog bara vi ryttare förstå. Och den som ger sej in i leken, den förstår nog ganska snart en hel del av det. Min sambo förstår, för han ser hur mycket jag lägger ned på det.

Men det finns ju sånna där dagar som vi knappt själva förstår. Som motivationen är långt ifrån ambitionen. Hur gör man då?   Jag har några knep för att få till ett bra träningspass ändå. Oftas är det så för mej att jag får tillbaka motivationen i samma stund som jag drar på ridbyxorna. Men ibland är det tuffare än andra dagar. Då brukar jag se genom några gamla träningsfilmer från riktigt bra träningar, försöka mana fram tränarens röst och peppning från sista träningen eller diskutera dagens träning och upplägg med någon annan ryttarkompis.

Ibland hjälper det att se över tävling och träningskalendern, eller helt enkelt knäppa på en repris från en FEI Dressyr.  

För mej är täving viktigt för motivationen. Jag tävlar inte på blodigt allvar och ser bara vinsten som en prestation. Jag kan vara nöjd med en bra framridning och delar ur ett program, speciellt med en unghäst. Däremot är tävlingen viktig i vardagen för mej. Jag måste ha målsättningar. Inte för att rida och älska hästar, men för att orka upp tidiga mornar och ut sena vinterkvällar. Vi är ju alla olika, men många tävlingsryttare tror jag tänker så.

Sen är det ju såklart det där samspelet vi bygger upp och som ger den där segern något extra!

Jag är dessutom exkremt självkritisk och är ofta missnöjd med mej, men nöjd med hästen. Det har visslerligen blivit bättre för det är något som jag jobbat en del på, det där självförtroendet. Men ibland hamnar det i diket igen och då är motivationen extra viktig!

Men oavsett tidpunkt, dag eller månad så brinner jag för den här sporten, som många många andra. Och det är jag lycklig för!  Jag kan ju inte begripa vad man gör med all tid som skulle bli över om man inte hade haft häst, även om det tar lite väl mycket tid ibland. Det är nog som sambon säger "-Det är tur du har häst, annars hade du varit sur och rastlös hela dagarna". LIte ligger det nog i det, man är ju van att alltid göra något ;)

//Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...