Ja, under morgonen ridpass bara satt det! Halo var sådär mjuk, sammarbetsvillig och fantastiskt lyhörd. Hon praktisk taget dansade fram för mej stundtals. Känslan är obeskrivlig, och såå himla viktig för att streta vidare.

Vi började passet med det vanliga, kände på skritten, lösgjorde lite och joggade fram. Efter hand kunde jag länga ut hennes hals i samma takt, och jobba med tempoväxlingar med hjälp av bara sitsen.

Vi jobbade lite öppnor, in på halva volter och öppnor tillbaka efter nästa långsida. Lite tempoväxlingar mellan, och en extra volt där det hakade fast sej lite. O vollla, där var det!

När hon jobbade sådär fint satte jag mej ned i traven och fortsatte arbetet. Det kändes riktigt bra!

Jag har det lite slitit där just för tillfället. Jag har ändå ridit så många olika hästar, tävlat och tränat så mycket, så jag har varit ganska självsäker i min sits. Jag har känt mej trygg i att jag kan sitta där, göra ett bra jobb med min kropp och vara följsam. Ända tills jag gjorde ett stort misstag!  När jag red in Halo hade jag flera hästar som jag red, och därmed underhöll jag min egen ridning samtidigt som jag jobbade med henne. Men vintern innan Halo blev 3 år hade jag mycket på jobbet och bestämde mej för att lägga all tid på bara Halo. Skönt att kunna fokusera på bara sin egen häst ni vet... Och det var det, men det fick konsekvenser för min egen del.

Jag har ridit och utbildat Halo helt själv, och under den här perioden har jag ju ridit i mycket lätt sits och framför allt ridit lätt mycket. Jag har helt enkelt tappat bort min sits i traven! Och som jag letat för att hitta den, för jag kunde inte ens drömma om att den skulle gömma sej. Inte på det sättet...

Problemet är att när jag rider andra hästar känns det bra, då kan jag till och med vara nöjd med mej själv. Men inte på Halo. Nu har hon ju ett stort och kraftigt steg, men det är ju i det där steget jag ska sitta de kommande 20 åren. Visseligen gott om tid att träna, men jag behöver det NU!  Frustrerande, jobbigt och en törn för självförtroendet.

Men så är det vissa dagar den skymtar tillbaka, även när jag sitter på Halo. Jag vet ju att det är de gånger vi hamnar i rätt balans, hon är avslappnad och jag driver nog som det blir sådär rätt igen. Men gångerna däremellan känns ibland rent ut sagt skit!

Jaja, det kommer med tiden.  Nöjd med passet är jag ändå, och med min fantastiska lilla häst <3

//Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...