I morse gick jag och strosade i stallet, städade lite, putsade lite, grejade lite. Under tiden funderade jag på sånna där saker som kan dyka upp i huvudet ibland. Sånt som faktiskt inte rör hästar och stall.

Nyheterna visar och berättar om det som händer i världen, senast på radion när jag åkte upp till stallet.

Vi lever så skyddat, tror vi, och använder nästan media som någon sorts vägg mellan oss och verkligheten som de berättar om. Kanske inte alla, men det känns ändå lite så. Man hör om virus som orsakar dödsfall i världen, nu hör vi om Ebola och de stora riskerna med smittspridningen. Sjukdomsförloppet, hopplösheten och dödligheten. 

Men på något sätt lyssnar man, reflekterar över hur hemskt det är och sedan går tankarna vidare efter ett tag. Vi låter media bygga avståndet mellan vi och dom samtidigt som det fungerar som den länken det faktisk är. Lite lever vi efter det händer inte mej och min omgivningen, det händer där långt borta.

Det är ju ofta så, vi är vana att det är så. 

Men plötsligt händer det saker runt oss också, hemska saker som man inte trodde kunde hända. Skjutningarna kring Malmö, som ett exempel. Det ska ju inte hända här i Sverige, kring oss. Och inte ska Ebola smitta oss heller, inte ska vi går runt och vara rädda för att våra nära blir svårt sjuka och isolerade.

För att inte tala om hur långt bort i våra tankar det är att Sverige skulle bli angripet av ett annat land. Att några främmande flygplan skulle dra in med fientliga planer.

Men allt det här kan hända, eller har till och med hänt. 

Kanske är det så att vi här uppe i trygga, kalla lilla Sverige blivit så trygga att vi tappat lite av det där som många andra människor alltid blir påminda om. Nu menar jag inte att det är fel, vi vill ju ha ett tryggt land. Vi SKA ha ett tryggt land. Men hur tryggt blir det egenligen om många tänker sådär?  Är vi förberedda OM någon blir svårt sjuk? Vi har ju alla möjligheter att förebygga, hjälpa och bota bara vi gör rätt. 

Och vad händer OM det skjuts i samma område som vi bor i? Hur reagerar vi? Då tar rädslan över direkt, det trygga försvinner med ens väldigt fort. Mediadistansen fungerar inte. 

Vi är ju trots allt bara människor. Jag tycker det är viktigt att reflektera över det, fundera och våga tänka i banorna kring OM. Även om det är obehagligt. Jag själv går inte runt och funderar på det här hela dagarna, men det påverkar en de gånger man hör om det. Och jag blir ändå lite orolig, vi är ganska små om vi blir sjuka. Och vi är väldigt små om vi går runt i rädslan att någon vill skada oss. Media upplyser oss som tur är på samma gång.

Tunga funderingar. Men ett sätt att gå förbi media-skilje-väggen. Vi lever ju alla i samma värld, och det är vår värld allt händer i. Likaså när det gäller miljön, som också många av oss kanske lyssnar och diskuterar om, men använder någon form av sidoperspektiv där vi mest sitter och ser på när saker händer. Vi är ju lika små där också, men den lilla människan är ju nog stor att förstöra väldigt mycket. "Tillsammans är vi starka", det ligger något i det.

Nog om funderingar, ett avsnitt av den förnuvarande Favvoserien och sen sova.

Natti!

//Maria

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Känner ni igen er?  Förväntningarna, planeringen, tankarna, målen och framförallt, den pirrande glädjen i magen.  Det är dags att börja klåttra ned årets säsong i kalendern och spika de viktigaste tävlingarna för året.  Än är det lite gles...

  (Bild tagen i höstas)     Bättre sent än aldrig!  Idag har jag i panik äntligen kommit ihåg att köpa en ny almanacka. Telefoner i all ära, men när det gäller mej så är det bara en vanlig, tjock och gärna lite klumpig almanacka som gäller...

Det har gått veckor med låga grader ute. Nu tänker ni "Ja, nu klagas det för att det är kallt. Sist hon gjorde ett blogginlägg var det november och hon längtade efter vintern". Jag ler lite och håller med er, man klagar lätt. Men just nu tycker jag ä...

Det kommer dagar som man verkligen inser hur mycket våra hästar betyder för oss, och hur fruktansvärt ont det gör i oss när de inte mår bra.  Senaste dygnen har varit kritiska för en väns häst och tillsammans har de kämpat mot klockan och tiden. Id...

     Det finns vissa anledningar till att absolut inte tycka om November. Lera, mörker och rusk.  Men så igår var det en fantastisk vinterdag med -8 grader och sol. Dagen bjöd på en härlig promenad med Kenzie och ett minst lika härligt pass i tö...